Mina ben…

Efter förra veckans akutbesök är det väl dags att berätta om mina ben och åderbråcken… det kommer bli en rätt lång berättelse så jag lär nog få dela upp det för ni inte ska tröttna!

Alltihop började någon gång 1988, då jag 19 år ung väntade vårt första barn, A. Under graviditeten fick jag lite åderbråck, barnmorskan menade på att de försvinner. Och det trodde jag på, ingen talade om stödstrumpor och jag visste inte ens att det fanns sådana. Inte försvann de… och efter att V föddes 1990 var det betydligt värre… På den tiden betalade landstingen fortfarande för operationer av åderbråck så jag tog bort dem. även nu var det ingen som berättade att jag skulle använda stödstrumpor. Sedan 1993 föddes J och allt kom tillbaka. Ny operation 1996, också den betald av landstinget. Men sakta började de komma tillbaka… och med två smärtsamma operationer i minnet bestämde jag mig för att acceptera att mina ben inte skulle vara fina utan fulla av blå ”korvar”. Slutade med korta kjolar och shorts. Med åren blev det mer och mer åderbråck men jag brydde väl mig inte så där mycket… förutom att jag alltid försökte dölja benen. Någon gång här slutade också landstingen att betala för operationer om det inte var så akut att det tex blivit bensår… Och att lägga sådär 25 000 kr på ett ben, nä tack! Och vi hade inte heller haft råd ens.

Det senaste 1,5 åren har jag dock fått mer och mer besvär av åderbråcken, de gör ont, jag blir trött i benen, på höger ben går ett bråck ner på foten och skor gör ont där ibland osv. När vi då flyttade ner hit och också fick en otroligt bra sjukförsäkring via T:s jobb bestämde jag mig! Nu ska de bort!

Lyssnade med T:s fantastiska sekreterare D om hon visste någon bra läkare och hon tipsade om en. Och hon bokade också tid åt mig. Så veckan innan vi for till Sverige i juli gick jag dit med T som moraliskt stöd. Jag hade laddat med argument för att få läkaren att förstå, kanske lite van från svensk sjukvård där man nästan alltid får argumentera för sin sjukdom… Det hade jag inte behövt… inte det minsta! Han var väldigt upprörd över att de tidigare operationerna var så fel gjorda. Har aldrig hört någon säga ”OH! Jesus Christ!” så många gånger på så kort tid. Värre än amerikanska tv program… Han tycket inte man behandlar en kvinnas ben så som de gjort. Och att ingen berättat för mig att det hade varit betydligt bättre idag om jag använt stödstrumpor… Tydligen så har aldrig de kärl som ger åderbråck tagits bort utan bara utstickare. Snitten är fel lagda och fula (det visste jag ju). Så ingen tvekan om att jag skall opereras. Men nu var det slut på det roliga… jag måste också ha kompensationsstrumpor. Varje dag. Resten av livet… Mentalt har detta varit en rejäl resa och jag har nog inte landat än, gråtit floder över dessa jäkla strumpor…

Med risk att jag från och med detta inte har en ända läsare kvar ska ni nu får se en bild på "korvarna"... Så här är mitt bleka svullna ben, och då är det bara morgon än. Det blir värre mot kvällen. Lovar.

Annons