Har inte tänkt så värst mycket på den där natten. Har känt mig trygg här hemma. Men så for T till Sverige i onsdags och när mörkret föll så kom den där känslan tillbaka, känslan av en enorm otrygghet hemma och speciellt i sovrummet… Jag är milt sagt livrädd… Sover korta stunder och vaknar av minsta ljud.
Just nu känner jag att jag inte riktigt kan hantera att vara själv på nätterna och ni inser ju att med en man som reser mer än han är hemma så går det inte ihop…
Nu är det dock bara en vecka kvar till semester för T och förhoppningsvis så vänjer jag mig igen, har inget val för 1 september börjar T på sitt nya jobb i Sverige och J och jag blir själv här i veckorna fram till flytten i slutet av september.
Men i vårt nya hus finns ingen terrass som någon kan klättra upp på! I alla fall så är denna otrygghet anledningen till att jag på torsdag åker med T upp till Skåne och hem på söndag. J däremot har inga problem alls med att vara själv, skönt!
Samtidigt så blir jag så irriterad på att jag känner så här, rädd är jag för andra saker som tex hundar men detta är mer skräck. Några personer har med sina handlingar tippat hela min trygghet över kant och det måste jag lära mig att leva med. Några få minuter och allt ändrades.
Bestämmer mig för att det är inte så farligt men så blir det mörkt, jag går upp för trappan till vårt sovrum, ögonen dras till fönstren som jag måste passera och jag spanar ut på terrassen… I går kväll fick jag till och med för mig att jag hörde ljud från taket och T gick ut, upp på taket och kollade och givetvis var det inget där. Han tycker inte jag är löjlig, han förstår min rädsla och gör vad han kan för att hjälpa.
Hur länge ska det vara så här?
To Brussels and beyond! - Livet går vidare 