Idag hade AK och jag bokat in att vi skulle gå PW ihop på kvällen, liksom enda sättet att hinna ses en sista gång. Och innan dess spontan-inbjöd jag henne på middag hos oss.
Sedan gick vi, pratade och skrattade och jag tror vi båda kände att nu vet vi inte om och när vi ses igen… Sedan kramar och hej då…
När jag går därifrån hör jag någon som ropar:
– Jag kommer sakna dig!
Och givetvis ropar jag samma sak tillbaka.
To Brussels and beyond! - Livet går vidare 
17 september 2012 kl. 19:16 |
Jag kunde liksom inte säga det till dig ansikte mot ansikte, då hade jag börjat grina :-)
Önskar dig ingenting annat än ett fantastiskt liv, du har förgyllt många av våra liv här i Bryssel. Du är en fantastisk vän och du fanns där för mig när jag som mest behövde det, någonting jag aldrig kommer att glömma.
AK
17 september 2012 kl. 19:24 |
Åh… nu börjar jag nästan gråta…
Tack för fina ord! Och för mig, och oss, var det självklart att ställa upp när du behövde det!
Kommer sakna dig!
17 september 2012 kl. 22:08 |
Så sorgligt. Men ändå vacker. Sann vänskap!
17 september 2012 kl. 22:27 |
Ja, sorgligt… tror inte det riktigt gått in i mig än vad jag ska lämna…