Tydligen så passar jag inte in i mallen

Har funderat över en sak lite på sistone och när både Tina och Fina Frun berör ämnet under samma vecka så kan jag inte riktigt hålla tyst!

För när man, som jag, inte jobbar, ja då sticker man ut. Rejält… Trots att vi bara bott här i cirka två veckor har jag redan hunnit få frågan flera gånger:
– Vad jobbar du med då?

Men det är väl helt ointressant? Jag är väl inte mitt eventuella jobb? Eller? Men det är första eller andra frågan man får när man möter nya människor. Tydligen oerhört viktigt.

För mig är det helt ointressant, jag värderar inte en person efter vad hon eller han jobbar med utan vad de är för slags person. Så vad svarar jag då när frågan ställs? Ja, det beror lite på. Ibland, när jag vill provocera rejält, frågar jag om det är viktigt för dem vad jag jobbar med.

Eller så säger jag att jag är projektledare. Givetvis kommer då genast en följdfråga! För vad är jag projektledare för då? Vår familj, att driva runt den och få den att fungera. Ha ha, det blir tyst då, ingen mer följdfråga direkt. Fast sedan finns det de som ärligt bryr sig, som funderar ett varv längre och undrar varför jag valt att leva så här, vad mina intressen är och så vidare.

Men varför är folk sådana här? Varför är det så viktigt att veta vad folk jobbar med? Och varför är det så provocerande att jag inte jobbar? Jag vet att jag är oerhört priviligerad som inte behöver jobba, vår familjs budget går ihop utan min eventuella lön och det är jag tacksam för. När jag 2002 valde att hoppa av jobbkarusellen var det ett medvetet val för att jag överhuvudtaget skulle orka leva. Och också ett val vi gjorde ihop T och jag. Han har sedan kunnat satsa hårt på sitt jobb när han vill och inte behövt tänka på planeringen hemma, tro nu inte att jag är gift med en man som inte hjälper till för det gör han men han jobbar också mycket, skulle aldrig leva ihop med någon som trycker ner eller kuvar mig. T är också oerhört bra på att peppa mig, se till att jag tar för mig och lägger sig inte i mina val i livet. Har aldrig någonsin behövt fråga om lov för till exempel större inköp. Och vi delar lika på alla pengar, allt in på samma konto fast jag inte tjänar en krona.

Sedan finns det de som då börjar svamla om kvinnofällor och sånt. Känner mig inte alls fångad i en fälla (skulle möjligtvis vara när jag tänker på min ynkligt låga eventuella pension då). nä, tvärtom. Jag känner jag gjort det absolut bästa valet för mitt och vårt liv.

Det blev ett långt inlägg och kanske jag nu upprört några men då får det vara så! Och kanske jag fått några att tänka till ;-)

Annons

Det sista

Idag ska resten av våra saker dyka upp, de som inte gick in den där fredagen när vi lämnade Bryssel. Tydligen har de åkt runt lite i Europa, bland annat har de varit i Spanien!

J tyckte vi borde lagt en GPS i en låda så han, via Internet, kunde följt våra sakers resa hem hit! Men ikväll så ska allt anlända.

Innan dess ska jag hinna handla mat och så ska huset besiktas för att hemförsäkringen ska gälla fullt ut. Som tur är så står försäkringsbolaget för den kostnaden. Men först morgonens PW! Jo, jag vet att klockan bara är sju men kan man inte sova kan man lika väl gå PW!