Tydligen så passar jag inte in i mallen

Har funderat över en sak lite på sistone och när både Tina och Fina Frun berör ämnet under samma vecka så kan jag inte riktigt hålla tyst!

För när man, som jag, inte jobbar, ja då sticker man ut. Rejält… Trots att vi bara bott här i cirka två veckor har jag redan hunnit få frågan flera gånger:
– Vad jobbar du med då?

Men det är väl helt ointressant? Jag är väl inte mitt eventuella jobb? Eller? Men det är första eller andra frågan man får när man möter nya människor. Tydligen oerhört viktigt.

För mig är det helt ointressant, jag värderar inte en person efter vad hon eller han jobbar med utan vad de är för slags person. Så vad svarar jag då när frågan ställs? Ja, det beror lite på. Ibland, när jag vill provocera rejält, frågar jag om det är viktigt för dem vad jag jobbar med.

Eller så säger jag att jag är projektledare. Givetvis kommer då genast en följdfråga! För vad är jag projektledare för då? Vår familj, att driva runt den och få den att fungera. Ha ha, det blir tyst då, ingen mer följdfråga direkt. Fast sedan finns det de som ärligt bryr sig, som funderar ett varv längre och undrar varför jag valt att leva så här, vad mina intressen är och så vidare.

Men varför är folk sådana här? Varför är det så viktigt att veta vad folk jobbar med? Och varför är det så provocerande att jag inte jobbar? Jag vet att jag är oerhört priviligerad som inte behöver jobba, vår familjs budget går ihop utan min eventuella lön och det är jag tacksam för. När jag 2002 valde att hoppa av jobbkarusellen var det ett medvetet val för att jag överhuvudtaget skulle orka leva. Och också ett val vi gjorde ihop T och jag. Han har sedan kunnat satsa hårt på sitt jobb när han vill och inte behövt tänka på planeringen hemma, tro nu inte att jag är gift med en man som inte hjälper till för det gör han men han jobbar också mycket, skulle aldrig leva ihop med någon som trycker ner eller kuvar mig. T är också oerhört bra på att peppa mig, se till att jag tar för mig och lägger sig inte i mina val i livet. Har aldrig någonsin behövt fråga om lov för till exempel större inköp. Och vi delar lika på alla pengar, allt in på samma konto fast jag inte tjänar en krona.

Sedan finns det de som då börjar svamla om kvinnofällor och sånt. Känner mig inte alls fångad i en fälla (skulle möjligtvis vara när jag tänker på min ynkligt låga eventuella pension då). nä, tvärtom. Jag känner jag gjort det absolut bästa valet för mitt och vårt liv.

Det blev ett långt inlägg och kanske jag nu upprört några men då får det vara så! Och kanske jag fått några att tänka till ;-)

21 svar to “Tydligen så passar jag inte in i mallen”

  1. my Says:

    Tack för grattiskommentaren! :) Jag blev väldigt lättad (och överraskad) av det tentaresultatet.

    Och heja dig! Vi får också en massa skit för att vi inte passar in i mallen någonstans (belgarna förfäras över att david varit pappaledig och svenskarna (svenskorna) över att jag jobbar och pluggar när jag har småbarn). Men detta fungerar för oss just nu.
    Vi kommer aldrig att bli några karriärmänniskor, för till syvende och sist prioriterar vi alltid familjen och en fritid tillsammans framför jobb och pengar. Har en av oss någonsin möjlighet att vara hemma så kommer vi att nappa direkt. :)
    Vad bra att ni har hittat en lösning som fungerar för er. Har sällan träffat någon som verkar ha så bra band med sin man och sina barn som du faktiskt. Härligt! Stå på dig.

    • Brysselkakan Says:

      Vad glad jag blir över dina ord! Jag tror hela vår familj tjänat massor på att jag varit hemma och det har format oss alla.
      Tycker ni gör helt rätt, för funkar det för er kan det inte vara fel!

  2. Fäldtliv Says:

    Nu blir det nog svammel från min sida… När vi flyttade hit för två år sedan hade jag inget jobb, som du vet. Jag såg det som en förmån att mitt i livet kunna unna mig att bara få vara ett tag. Tyvärr är jag en rastlös person som saknar några direkta fritidsintressen, utöver att läsa böcker och det skulle säkert vara bra om jag inte samtidigt är ganska så social av mig också… Jag läste böcker, pluggade franska och såg till att barnens liv skulle fungera. MEN när jag träffade folk så undrade de vad jag jobbade med och när jag berättade att jag var medföljande blev jag totalt ointressant för en del. Det kändes dessutom som att en del förutsatte att jag var mindre vetande och utan egen vilja och behandlade mig därefter. Kanske utstrålade jag också detta eftersom jag inte hade några direkta planer för vårt liv här. En mycket nyttig erfarenhet för mig som aldrig upplevt det tidigare. Tiden gick och jag började jobba lite grann och helt plötsligt blev jag en ”viktig” och ”intressant” person. Jag fick en annan identitet än att bara vara mamma. I samband med det började man även att undra vad jag gjort tidigare och insåg att det fanns nog lite bakom pannbenet ändå…

    I och med att det är ganska ovanligt i Sverige att göra ett aktivt val att inte arbeta så tror jag att folk blir ganska förvånade. Sedan 60-70-talen har både mannen och kvinnan i en familj arbetat och det är runt det man har byggt sin identitet. Det har för de flesta inte heller funnits möjligheten att klara sig ekonomiskt på enbart en lön beroende på skattepolitik annat som man förutsätter är jämställdhet för alla. Man lever sina liv väldigt mycket genom sina jobb och skapar sin identitet utifrån det. Man/Vi har också en del fördomar hur man ska vara beroende på att man tillhör en viss yrkeskategori. I Sverige är det inte speciellt vanligt att man ger upp sitt arbete för att ens partner ska kunna satsa på sin karriär fullt ut. Vad jag vill ha sagt är väl att det är inte så konstigt att människor frågar vad man jobbar med eftersom jobbet ofta tar upp er än hälften av vår vakna tid på dygnet och så länge livet ser ut så kommer det nog inte att ändra sig. Det skulle vara intressant att få veta hur man inleder en konversation i länder där det är vanligt att det bara är en i familjen som arbetar.

    Jag tycker att det är bra att du och andra som inte jobbar också visar att ni finns och att ni inte är arbetslösa, viljelösa offer beroende på era män. Kanske skulle ni kunna ge ut en bok eller blogga om hur man ska få folk att sluta förknippa ens identitet med jobbet…

    Ursäkta om det blev lite svamligt:)

    • Brysselkakan Says:

      Haha! Man kan lita på att man får långa svar från dig! Och inte är det svammel! Kloka ord och jag känner igen det där att jag skulle vara halvt ”dum i huvudet” och inte så smart. Egentligen helt absurt ju, att döma folk efter om de jobbar eller inte.

  3. sofiainengland Says:

    Åh vad jag känner igen mig i det här inlägget. Först och främst vill jag säga att jag är glad att du trivs i Strängnäs och i erat fina hus, vad härligt..

    Men för att återgå till dagens inlägg. Jag avskyr den där frågan ‘What do you do / Vad sysslar du med då?’. Jag har aldrig någonsin indentifierat mig med det yrket jag har haft, jag vet att jag ÄR så mycket mer än ett jobb.

    Jag har fått en del kommentarer de senaste månaderna, och även när jag arbetade fast jag inte arbetade heltid. Det var också fel i vissas ögon. Då fick jag höra hur viktigt det är att vara ekonimsikt självständig för man kan ju aldrig lita på en man, och man borde kanske alltid ha en liten ‘buffert’ för tänk om mannen en gång får för sig att kasta sin kvinna ner för trappan.

    Ja du hör ju. Folk, inte alla, men vissa retar sig över mina val. Ett val som jag har gjort tillsammans med Reuben. Jag väljer att prioritera min hälsa just nu, jag väljer att inte vara deprimerad på grund av utrbändhet, jag väljer att kunna sova på nätterna. För att jag kan, och för att det passar bra just nu.

    Men, jag börjar känna mig lite rastlös och har ett enormt behov av att träffa människor så jag har börjat leta efter jobb. Jag får se om jag hittar något som kan passa, det ska inte vara något som har att göra med att ‘ta hand om’ människor då det är det som verkar bränna ut mig.

    • Brysselkakan Says:

      Tycker du gör helt rätt och det är ju ert val och ingen annan borde ifrågasätta det. Jag har också fått höra att jag ”är för beroende av min man” och liknande… Tragiskt men jag brukar tänka att de som säger så inte känner oss för då hade de aldrig sagt det!

  4. Miss Marie Says:

    Oj, så typiskt svensk! :) Vi pratar ofta om det där, jag och några andra svenska mammor här i München. En mamma som har två barn och pluggar, får från svenskt håll frågorna varför hon inte arbetar, medan tyskarna undrar hur hon klarar av att både plugga o ha två barn! Lite olika syn kan man säga.

    Jag tycker att det är ens eget val och i ett förhållande så får man själva komma fram till vad som passar bäst för ens eget liv. Vad vill man ha ut av livet? Hur får man sig själv att blomma? Hur får man det gemensamma livet att blomma? En nackdel är väl att det är så mycket enklare för kvinnor att ta ett steg tillbaka från arbetslivet och fokusera på familjelivet, det ”får” ju inte män göra på samma sätt, kanske för att det inte är lika socialt accepterat? Och som du säger kan det ju bli en kvinnofälla om den dagen kommer då man vill gå skilda världar och man måste försörja sig själv men inte jobbat på flera år, då kan det bli lite jobbigt. För att inte tala om pensionen! Men hoppas du o mannen har kollat upp så du kan få lite av hans pensionspoäng!

    Jag har inte fått några direkta kommentarer till mitt val att vara hemma, men jag kan tänka mig att en del (svenskar) inte tycker om det. Jag vill ut o jobba nån gång i livet, det här är inte något livslångt val, men samtidigt tror jag inte det kommer skada mig så mycket eftersom jag är säker på att vi kommer behöva jobba tills vi är 70+ innan vi kan gå i pension, så jag har tid på mig! :)

    • Brysselkakan Says:

      Så även Tyskland liksom Belgien ser med mer öppna ögon på mammor som är hemma? Skönt!
      Och jo, du lär hinna jobba om du vill men nu är det Alfred som behöver din tid och underbart att du kan ge honom och familjen den tiden.

  5. Lena Says:

    Visst är det provocerande att inte jobba, jag brukade dessutom provocera lite extra när jag var tillbaka mitt gamla jobb och knäckte extra genom att säga: det här gör jag bara för att jag tycker det är kul och behöver social träning;) följer er återflyttning o känns skönt att se hur bra du trivs. Vi ska flytta tillbaka nästa år och jag oroar mig en del över det, tillbaka i heltidsjobb/stress/mörker och kyla. Å andra sidan slipper jag hundskit under skorna och franska, för och nackdelar med allt! Ha en bra dag, lena

    • Brysselkakan Says:

      Haha! Ja, ibland kan man inte låta bli att provocera lite!
      Så flytt hem snart då? Jo, du lär frysa, jag har gjort det konstant sedan vi kom hit och det är då inte fel på värmen i huset. Nog bara jag som inte vill ha höst och kyla.

  6. Tina Says:

    För mig spelar det egentligen inte så himla stor roll om folk frågar vad jag gör/sysslar med/arbetar med. Det jag reagerar på är den nedlåtande följdfrågan som så många gånger är vad jag GÖR på dagarna. Jag kan prata jobb men för mig handlar det nog om tonen i frågan efter.

    Jag önskar att alla människor kan få leva meningsfulla liv och vara nöjda med vad de än sysslar med.

    • Brysselkakan Says:

      Förstår så väl vad du menar. Det kan ibland kännas som man inte
      är så smart bara för man inte jobbar.
      Och att själv kunna välja hur man vill leva borde vara allas rättighet!

  7. Tolken Says:

    En sak jag verkligen gillade med att bo i Paris var att ingen någonsin frågade vad man jobbade med. Aldrig! Small talk var verkligen utvecklat till skön konst. Väldigt många läser veckotidningar som Le Point (ungefär som Fokus) för att kunna diskutera nyheter och olika reportage. Film, teater, radio, barnen osv. osv. kunde diskuteras. Jag vet faktiskt inte om det var tabu eller inte, men eftersom ingen frågade mig så frågade inte jag heller. Efterhand så fick jag reda på att vissa av dem som jobbade var riktiga ”hotshots”, men att skryta med sitt jobb skulle aldrig falla dem in. Lika många jobbade inte, men inte heller det var viktigt att tala om. Vad man ”gör på dagarna” var helt enkelt inte något som kändes som ett relevant samtalsämne.

    • Brysselkakan Says:

      Så vi har mycket att lära av fransmännen! För så önskar jag att det kunde vara även här. Som när du och jag ses, då talar vi inte om ditt jobb (visst berör vi det ibland), utan om andra saker som känns viktiga för oss båda.
      Och plötsligt saknar jag dig enormt…

  8. Annika Says:

    OJ vad jag känner igen det där. Det där är frågor som ställs till mig varje ggn jag är hemma, Jobbar du nu? Varför inte? Vad gör du heeeela dagarna?
    Jag är så less på det, och de frågorna ställs BARA i Norden. Aldrig här, nej aldrig att ngn ens skulle komma på tanken att fråga här.
    Taket är lågt hemma. Alla ”ska” jobba. Vet inte om det kanske ligger lite avundsjuka bakom också? SÅ kan det vara.
    Men jag vet att det är skitjobbigt att få de där frågorna.

    • Brysselkakan Says:

      Ja, kanske avundsjuka. Men jag kan förvånas över hur ointressant jag plötsligt kan bli när folk inser att jag inte jobbar. Precis som om jag inte hade några bra sidor i och med det…

  9. Annika Says:

    Normen är stark i Sverige. Personligen tycker jag att fritidsintressen är väldigt mycket mer intressanta än vad människor har för yrken.
    Nu är du ju van, men du får nog leva med denna svenska skeptiska inställning – tyvärr.

    • Brysselkakan Says:

      Ja, jag får nog det men som tur är så är det ju bara när jag möter nya människor för alla våra vänner accepterar ju mig och oss som vi är och gör. Annars hade de inte varit våra vänner ;-)

  10. Anna Says:

    Tycker inte alls att det är fel att inte ha ett ”jobb”, ett ”jobb” kan dessutom defineras som massa olika saker. Att sitta i kassan på ICA är ett jobb, likaså att vara mamma och ta hand om ett hem (och allt som hör därtill) men det tar vi en annan gång :)
    Jag brukar ställa den frågan till folk, eller det låter väl mer som ”Va sysslar du med då, jobbar, pluggar eller nåt annat spännande?” Men det gör jag för att jag är nyfiken. Jag älskar att höra på vad andra arbetar med, fritidsintressen mm. Och sen få veta mer om detta. Tycker absolut inte att det är något fel i att fråga, jag gör det för nyfikenheten. Jag lär mig och blir mer och mer allmänbildad av andra människors berättelser.
    Däremot tycker jag det är SJUKT irriterande med människor som vill veta vad man jobbar med för att dom ska kunna analysera och ha dumma åsikter. Människor som ser ner på andra människor för att dom ex. inte har en magisterexamen i något ”ordbajseriämne” (haha) för att Dom har det. NÄ det går BORT!
    Att ”vara hemma” och ha det som jobb, det svider i många svenskars ögon. Säger ju mer om dom än om dig.

    Skulle jag ställa frågan och få ett svar som ditt så skulle du höja mitt intresse för dig direkt! Skulle ha 100 frågor på en gång :) Och dessa skulle ställas för att jag blir intresserad och imponerad. Inte tvärtom, som majoriteten av ”bitter”svensken skulle bli :D

    • Brysselkakan Says:

      Bra! Du frågar för du är intresserad och det är helt OK! Men de som frågar och nedvärderar mig för jag inte jobbar, nä de gillar jag inte.
      Men visst svider det hos många att jag kan vara hemma, att vi har råd med det. Det finns ju dock en baksida på detta; jag har en man som jobbar mycket, som får avbryta semester ibland och ofta jobbar helger.

      Och du! Välkommen hit, hoppas du kikar in igen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: