Igår, när T och jag stod med två av våra fyra milt sagt fullastade vagnar i kassakön på IKEA, så ställde sig en äldre dam och man bakom oss. Hon ser väldigt, väldigt trött ut och han ser mest förvirrad ut. Han mumlar saker hela tiden och hon svarar tillrättavisande då och då. Straxt inser jag att detta inte är man och hustru utan mor och son.
Hon kring 80 kanske och han sådär 60. En mor med sin handikappade son, vet inte om man använder ordet förståndshandikappad längre men om så var det vad han var.
Hon så trött och han så förvirrad. De hade bara två saker och endast en vanlig kassa är öppen och de andra själv-scanning. Mamman hade inte betalkort så de kunde ju inte betala och gå ut den vägen. Vi låter dem gå före oss, deras inköp skulle ju bara ta en bråkdel att betala jämfört med våra två vagnar.
Och så funderar jag. En mamma som för sådär 60 år sedan bar på ett barn, såg fram emot att få en liten att rå om. Och så föds han, en son som aldrig växer upp och blir vuxen så han klarar sig själv. En son hon måste ta hand om resten av sitt liv. Hon få aldrig se sin son bli vuxen, aldrig bli farmor och få barnbarn på ålderns höst. Och sedan? Tänk alla de nätter hon säkert legat sömnlös och funderat på vad som ska bli av hennes son när hon inte orkar eller finns mer.
Antagligen blev hennes liv inte alls som hon, när hon gick det med gravidmage för 60 år sedan, tänkt sig. Men har livet varit fel för det? Eller har de levt ett meningsfullt och bra liv ändå? Frågor jag aldrig får svar på men jag hoppas att hennes liv, och hans, varit bra!
To Brussels and beyond! - Livet går vidare 
17 oktober 2012 kl. 12:34 |
Visst börjar man fundera! Livet kan inte ha varit lätt för någon av dom. Det finns en dansk sagobok som heter Idiot, huvudpersonen är förståndshandikappad och hans mamma tar hand om honom, bland annat har han en platspåse med ett snöre runt som är hans husdjur! Man får följa hans liv, han blir äldre på utsidan men förblir ett barn på insidan. Den slutar med att mamman, när hon är gammal o snart kommer att dö, säger åt sonen att svälja ett piller tillsammans med henne så att de får dö tillsammans, för hon tror inte/vill inte att pojken kan klara sig själv. Den boken väcker också många frågor!
17 oktober 2012 kl. 21:04 |
Ja, man kan fundera mycket kring detta. Den där boken låter både otäck och kan nog starta många funderingar.
17 oktober 2012 kl. 12:45 |
Hårda bud. Förhoppningsvis fick hon fler barn än denna ende pojke. OCH tänk förr när det inte fanns den hjälpen som finns idag. Folk var grymmare på alla plan. De hade mindre förståelse. Mamman mot honom också kanske…
Maries bok ovan låter mkt intressant och BRA.
17 oktober 2012 kl. 21:05 |
Ja, vi får väl hoppas att hon fått fler barn. Och att de också haft ett bra liv ihop.
17 oktober 2012 kl. 16:32 |
En av makens 99 (naja) bröder var ”förstandshandikappad” pga. förlossningsskador. Han gick aldrig i skola och var aldrig pa nagon inrättning. Det berodde väl dels pa tiden (han var född 1950) och dels pa min svärmor. Här pa lilla slottet, med mycket folk som cirkulerade och manga syskon; här tror jag han levde ett rikt liv. Mina svärföräldrar ”glömde” nog bort att det skulle komma ett senare, da de ev. inte mer var där. Nu förekom S dem och dog för nagra ar sedan. Dog sa som han levt; hall hov in i det sista och väntade in ALLA i familjen innan han dog!
För oss alla var det en berikelse att ha haft och upplevt S. Ibland da jag ser obekanta familjer (eller där bara en part är kvar i livet) med vuxna, handikappade barn, da kan man ända känna ett visst, ja hur ska man uttrycka det; obehag eller vemod. Därför är det viktigt att det finns alternativ som gruppboende etc.
Ingen lätt kost det där; det är ju bara att konstatera att det INTE är en självklarhet att fa ett friskt barn.
17 oktober 2012 kl. 21:08 |
Nä, man ska vara glad att man fått friska barn. Inget är givet.
Men din mans bror verkar haft ett underbart liv och också varit till stor glädje för er. Tyvärr får nog inte alla handikappade leva ett så rikt liv…
17 oktober 2012 kl. 22:35 |
I somras skrev jag om en förståndshandikappad släkting på min blogg. Det var först i samband med hennes begravning som jag insåg att hon hade levt ett väldigt rikt liv och hur mycket glädje hon spridit runt sig.
Jag har funderat lite på det där med att man tror att de inte har ett meningsfullt liv. Jag tror att de hittar kvalitéer i livet som vi andra inte ser. Många av de förståndshandikappade jag har träffat är väldigt glada och nöjda med sitt liv. Kanske påverkas de inte lika mycket av alla normer om hur man ska/bör vara utan bara uppskattar allt som ger deras liv innehåll. Barn har ju också den förmågan när de är små, att bara vara och uppskatta det. En förståndshandikappad är ju ofta som ett barn, men i vuxenstorlek. Självklart är inte alla likadana, men en del av dem tycker nog att det är jobbigt att komma till nya ställen och träffa nya människor, precis som en del barn också kan tycka – och även en normalbegåvad vuxen. Kanske var det så att mannen på IKEA inte alls betedde sig på det sättet när han var hemma i en välkänd miljö. Att få ett handikappat barn innebär ett livslångt åtagande på ett annat sätt än när man får ett friskt barn.
18 oktober 2012 kl. 10:19 |
Minns när du skrev om det! Och jag tror också de barnen/vuxna har ett rikt liv. Men det jag reflekterade mest över är nog hur föräldrarna till dessa barn får ändra på sitt liv och om de tvingas leva ett liv de egentligen inte ville. Och så då oron över hur det ska gå när de inte finns längre.
18 oktober 2012 kl. 14:48
Den oron kommer nog till alla som har barn, men den kanske är lite större för någon som aldrig kommer att kunna ta hand om sig själv. I Sverige kan man ofta få bra hjälp och stöd. Åtminstone säger de som jag känner som har barn med olika handikapp det. Åtminstone i de fall där handikappet är uppenbart redan vid födseln. Men det finns säkert olika uppfattningar om det. Nätverket runt ett handikappat barn är nog oftare större än kring ett ”normalt” barn.
18 oktober 2012 kl. 19:23
Jo, du har säkert helt rätt. Och jag hoppas verkligen att den hjälp dessa föräldrar borde få också ges till dem.
18 oktober 2012 kl. 9:12 |
Jag tror också att de handikappade barnen i de flesta fall lever bra liv, åtminntstnne nu för tiden, längre tillbaka var de ju ej accepterade på samma sätt.
Jag arbetade med sådana barn eller rättare yngre tonåringar under några år.
Det var i form av en studiecirkel som kallades ”kvällar på stan”. Vi tränade på att besöka och umgås vardagliga lokaler som bibliotek, restauranger, bio o.s.v. Det lärde framför allt mej att se på ”annorlunda” människor på ett annat sätt. De var oftast glada, tillgivna och possitiva.
När jag arbetadei Hultsfred för många år sedan hadde jag en arbetskamrat, hennes lillasyster var mongolid som jag upplevde som en underbar charmig ung kvinna.
18 oktober 2012 kl. 10:20 |
Precis som jag skrivit tidigare så lever nog barnen ett bra liv, de vet ju inget annat. Men föräldrarna? Hur blev deras liv mot vad de tänkt sig?