Men jag lär mig nog

Det här med att sätta gränser, att stoppa innan orken tryter och säga nej. Hur bra är ni på det?
Själv tycker jag nog att jag är betydligt bättre än jag var tex kring 2002.
Det var året då jag med buller och bång rusade rakt in i väggen och sedan blev livet inte som innan.
Kan man säga.

Man kan väl också säga att först blev det ett helvete och sedan blev det hur bra som helst! Jag har den hårda vägen lärt mig att min kropp inte orkar vad mitt huvud vill, att jag måste säga nej och stoppa långt innan jag vill. Och det är väl just det där ”jag vill” som jag fortfarande jobbar med.

Som nu då.
När jag vill vill vill måla klart sovrummet, klä om sängen, bygga sänggavel, sy gardiner och måla gardinstång. Och kroppen sa nej innan jag ens öppnat färgburken. Och jag ändå målar väggar, lite varje dag bara, men ändå. För jag orkar där och då men på grund av min fibromyalgi så får jag ett helvete efter, som idag när jag inte kan eller orkar göra mycket alls.

Jag är så lyckligt lottad att jag kan vara hemma på heltid, det passar mig perfekt och jag kan lyssna på min kropp och ta dagar som den idag. Visst gillade jag att jobba men problemet var just att jag gillade det jag gjorde och det orkade jag egentligen inte, jag körde på, hade kul, fick beröm och sprang  in i väggen. Kanske jag borde haft ett tråkigt jobb? Men det kan nog inte vara bra i längden det heller.

Så… Idag sitter jag mest i soffan, låter solen som skiner in värma mina ömma leder, läser lite, tänker mycket och sover en stund när jag känner jag måste.

Annons