Ibland måste jag stanna upp.
Nästan nypa mig i armen för att fatta hur fantastiskt det är.
Att just jag fått träffa en man, eller man var han kanske inte då men han blev, en man som älskar mig och som jag älskar så det gör ont. Ibland.
Mest känns det varmt i hjärtat.
Han ger mig styrka, han får mig att le, vi har kul ihop och vi älskar varandra.
Jag vet att inte alla får uppleva detta i sitt liv.
Att få somna med hans hand mot min hud, höra hans andetag när jag somnar.
Vakna på morgonen och hitta hans fina små lappar på köksbordet.
Kärlek.
18 augusti 2013 kl. 9:48 |
Vad fint och underbart! Och så härligt att det fortfarande känns så,ni har väl ändå varit gifta ganska länge! Just DET tror jag inte är så vanligt!
18 augusti 2013 kl. 10:45 |
Jo då! 25 år har vi varit gifta nästa vår och i år 27 år sedan vi blev ihop. Just det känns så himla overkligt, så himla många år! Men fler lär det bli!
18 augusti 2013 kl. 11:10 |
Kärlek är underbart!
18 augusti 2013 kl. 11:36 |
Oh ja!
18 augusti 2013 kl. 19:57 |
Myspys! Blir helt varm i hjärtat jag med bara av att läsa ditt inlägg. :)
18 augusti 2013 kl. 20:20 |
Oj då! Ja, då lyckades jag väl förmedla min känsla bra då!
19 augusti 2013 kl. 13:56 |
MYCKET fint!!! Jag känner nog ungefär likadant.
19 augusti 2013 kl. 16:32 |
Härligt! För som sagt: inte alla får ens känna så här.