500 gram senare

Förra helgen fick jag en hel låda med belgisk choklad. Och guldstjärna till mig som inte öppnade den förrän denna helgen!

016

Men det gick ner desto fler och nu är det bara några få praliner kvar där på botten.

015

Annars då? Rätt mycket skit. Mitt vanliga glada jag har ramlat ner i ett smetigt grått hål. Inget som hänt, inget jag kan sätta ord på men likväl lika eländigt. Tydligen har min dator bestämt sig för att också vara seg för jösses vad den tar tid på sig idag. Nåja, den kan jag starta om och jag önskar att jag kunde göra detsamma med mig själv. Men det är bara att låta det ta tid. Men jag vill vara glad igen. Nu.

Och inte blir det bättre av att han som gör mitt hjärta varmt, han som jag älskar så det gör ont åkte iväg och inte är tillbaka förrän vid 23-tiden på fredag.

006

Även kameran verkar vara deppig eller så är det så att jag råkat ändra på någon inställning. Mer troligt så. Pillade lite och plötsligt började bilderna se mer normala ut. Att sedan en del av objektet hade lite bråttom och packade i sista sekunden är ju inte mitt fel!

011

Annonser

8 svar to “500 gram senare”

  1. Stella Says:

    Såna där gråa hål känns ännu djupare så här på vårkanten. Har själv varit där. Hoppas det vänder snabbt. Idag har jag rensat nässlor o upptäckte då ett hav av Veronica (ser nästan ut som förgätmigej) i ett hörn av gräsmattan. Så glad man kan bli av så lite. Lycka till . Stella

    • Brysselkakan Says:

      Upp kommer jag nog, får ta sin tid bara.
      Här kikar några ynkliga krokusar fram under vår syrénhäck, mer än så har vi inte när det gäller plantering!

  2. Annika Says:

    Ja, tråkigt det där då det känns mörkt och deppigt. Jag hoppas att det ska gå över fort för dig. Godiva är ju världens godaste, så den kanske kan lätta upp lite iaf. Eller har gjort det…
    Trist att din man är bortrest hela veckan, men på fredag blir det desto bättre då han kommer hem.
    Hoppas att han inte åker bort i en hast igen.

    • Brysselkakan Says:

      Över går det men känns tungt. Nåväl! Chokladen kanske hjälpte lite men nu är den slut. Godiva är bra men gillar Leonidas och Galler bättre.
      Det är mer resor nu för T men OK det med. Kanske bra att han är iväg för kul är jag inte just nu.

  3. Eva Says:

    Å Godiva, det har jag inte ätit sedan i somras. Här är det inte heller så muntert. För två veckor sedan gick Pärs mamma bort, så nu har vi planerat, ännu en, begravning. I helgen piggade jag upp mig med ny hårfärg och vi var på trevlig fest. Tyvärr tappade jag rösten under kvällen och den har fortfarande inte kommit tillbaka. Det intressanta är dock att se hur alla i min närvaro börjar viska tillbaka till mig när jag försöker att väsa fram någonting. Tänk dig en klass med 25 elever som sitter knäpptysta i över en timme och arbetar eftersom deras lärare inte säger någonting. Lite kul i allt det tråkiga. Och vis av erfarenhet sedan tidigare dödsfall så vet jag allt kommer att bli bättre efter begravningen har varit. Hoppas att det vänder för dig snart!

    • Brysselkakan Says:

      Men har ni inte snart fått er dos av elände?!
      Kan det vara så att kroppen säger ifrån och du därför tappat rösten? Minns när J tappade sin under vårt första år i Bryssel, 2,5 veckor utan röst, han fick inte fram ett ord ens. Vi hängde en visselpipa runt halsen på honom så han kunde ”säga till” när han behövde vår uppmärksamhet. Och så plötsligt en dag, när en dam tappar sina vantar på trammen, kan han prata. Helt spontant ropade han Madame och rösten var där igen.

      • Eva Says:

        Jo, jag tycker faktiskt att vi har fått så det räcker ett tag framöver, men jag börjar bli väldigt bra på begravningslagen och i vilken ordning man ska göra saker och ting. ;) Visst kan det vara så att kroppen säger ifrån. Ett antal av mina kollegor har påpekat det… Det är ju inte helt positivt att det sätter sig på rösten med tanke på mitt yrke. Att jag dessutom har begåvats med en snedfördelning i min tjänst så att jag har mycket mer undervisning den här terminen tar väl också ut sin rätt på rösten… Visselpipa var ingen dum idé. Jag får ta och leta fram min pappas gamla fotbollsdomarpipa. :)

      • Brysselkakan Says:

        Inget ont som inte har något gott med sig sägs det ju!
        Rösten slits när man talar mycket, jag jobbade ju som utbildare i många år och förkylningar satte sig alltid på rösten, tappade aldrig den men blev hes. Det jag lärt mig är att man inte ska viska, det gör det bara värre, utan försöka tala normalt även om det inte låter så mycket fast bäst är ju att inte tala alls.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: