För nästa gång kan det vara jag

Just tillbaka från min morgon-PW. Samma runda varje dag och det händer väl inte så värst mycket mer än att jag går och i öronen surrar någon podcast.
Nästan hemma och jag går på en gata som är väldigt lugn, få bilar och få människor.
När jag passerar en liten röd bil som står parkerad ropar damen inne i bilen på mig. En gammal dam.
Och den stackaren kommer inte ur bilen. Först tänker jag att hon har ont och inte kommer ur för det men det visar sig att hon inte kan öppna dörrarna. Vi testar med att hon startar bilen, stänger av den men inget hjälper. Rutorna får hon som tur är ner så vi kan prata.
Och hon har lite smått panik för tanken att klättra ut genom en ruta är inte kul när man är gammal. Inte kul när man är ung heller men i alla fall inte så omöjligt.

Jag ringer V, han är ju bilmek även om han inte jobbar som det, och frågar. Han säger att vi ska ta bort pluspolen på batteriet eller försöka hitta säkringen för låset.
Problemet är att jag inte få upp motorhuven och jag tror damen drar i fel spak inne i bilen.

Här någonstans kommer jag på att vi kanske ska skita i centrallåset och försöka med nyckeln. Låser och låser upp utifrån några gånger och så går dörren att öppna!

Damen är så tacksam, tårar syns i hennes ögon och hon säger tack massor av gånger.
Och för mig var det självklart att hjälpa henne för nästa gång kan det vara jag som står där och behöver hjälp.

Annons