Och det kändes…

I morse åkte T och jag vidare och lämnade vår yngste son i sin nya hemstad.
Och jo, det var inget lätt avsked för T och mig, jag hade lovat mig själv att inte gråta förrän vi satt i bilen men det gick inte. Vet att sonen får det bra men är man mor så är man och det vore nog mer konstigt om det inte kändes i hjärtat.

DSC_2424

Sedan for vi mot Seattle, genom dessa enorma vidder av fält av odlad mark och näst intill inga hus. Kan inte riktigt förstå hur folk kan bo så enligt, när man inte knappt kan se sin grannes hus som kanske ligger flera mil bort. Hur gör man med matinköp? Skola till barnen?

DSC_2434

Vi stannade i utkanten av en ytte-pytte ort med namnet Royal city, körde ut bland fält av persikor och majs och där låg en liten food-truck! Nåja, jag hade letat redan på den redan i går kväll vi Google maps men det var en chansning. En bra sådan!

DSC_2461

Sedan for vi vidare genom bergspass, synd att all smog från de där skogsbränderna även här låg tungt för jag tror att vi hade sett betydligt mer berg och vidder annars.

DSC_2474

Sedan var vi i området kring Seattle och åkte direkt till Ikea för att lämna tillbaka några hyllor som sonen inte behövde och vet ni! Jag la vantarna på en sprillans ny Ikea-katalog! Har alla svenska sedan 1987, om jag minns rätt, och flera från tiden i Bryssel så att nu ha en från USA känns kul. Efter det blev det shopping och jag köpte två par jeans, två par träningstights, några linnen att träna i och ett par korta jeans.

Nu ska vi straxt sova, det har varit en dag som på sitt sätt tagit på våra krafter.
Men i morgon är en ny dag!

Annonser

4 svar to “Och det kändes…”

  1. hannaahman Says:

    Jag förstår att det var tungt att lämna J. Det är ju en form av separation och då är det såklart helt naturligt att sörja. Men vad skönt att du känner att allt blir bra för J, och att ni fått ett par fina veckor tillsammans i USA! Och tänk vad häftigt att få se sin son uppfylla en stor dröm och att dessutom vara en viktig del i att han nått dit! Kram.

  2. Ekbackensfru Says:

    Förstår att det är tufft att lämna sonen. Våra barn är alltid barn i hjärtat ! Jag har inte läst bloggar på hela sommaren , utan bara sett på din insta. Jag som tycker det är långt till Uppsala, 12 mil där dom stora bor.
    Men man klarar det mesta och man får gråta en skvätt, när det behövs.

    • Brysselkakan Says:

      Egentligen borde jag vara mer van då han bott i Växjö i fyra år men nu när vi bott ihop i tre månader och att inte veta när vi ses igen, ja det känns i hjärtat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: