Ett år

Nu har vi levt med detta virus i ett år, kanske inte på dagen men ungefär vid denna tiden förra året började vi nog inse hur allvarligt det var och att det skulle påverka oss ett tag.
Jag kan villigt erkänna att jag i början tyckte det var för mycket som ställdes in och ändrades men den åsikten har ändrats.
Och hur vi nog alla trodde det skulle vara över till hösten… som det är nu är det nog få som tror det är över till hösten som kommer.

Scrollade igen vad jag skrev förra året och det känns lite overkligt att läs och samtidigt så välkänt nu. Men vi minns nog alla de tomma hyllorna i matbutikerna. Och med facit i hand fattar jag inte varför mellansonen ens åkte till Las Vegas. Han kom hem precis lagom till att USA stängdes.

Hela förra våren var som ett svart moln svävade över mig, jag hade svårt att se positivt på saker, det kändes så overkligt allt ihop. Numera har jag väl som alla andra vant mig, vi har ju inte haft något val direkt. Men de tunga dagarna dyker upp ibland nu också. Och jag är fortfarande livrädd för att hamna på IVA, att få långtids-covid, tappa lukten och så alla dessa mutationer som verkar bli fler och fler.

Och alla permitteringar. Ett tag var det enbart sonen i USA som jobbade som vanligt. Idag är T och äldste sonen tillbaka och jobbar sedan länge men mellansonen är fortfarande permitterad. Jag hoppas verkligen det kommer igång för dem till hösten för det går inte hur länge som helst trots stöd från staten. Han tycker det är tungt att inte få jobba, det blir rätt långtråkigt att, som just nu, vara på jobbet en dag i veckan och då mest städa, sortera och sånt.

Och så alla åsikter om hur Sverige gör. Ja, det är tydligt att många länder stör sig på att tex skolorna aldrig stängde i våras, att vi inte helt gått ner i lock down och mycket annat. Sedan ska ingen tro att livet är som vanligt, långt ifrån faktiskt men jag är också tacksam att vi inte är helt nedstängda. Tror att vi svenskar rent psykiskt kommer komma igenom detta bättre på så sätt.
Och vad är rätt och vad är fel? Vad kom först hönan eller ägget? Det går ju inte säga för det går inte att jämföra länder mot länder. Sedan kan jag störa mig rejält på de som inte följer de rekommendationer vi har, som gör som de vill, som samlas fler än vi får, som inte håller avstånd och så vidare.

Det vi väl alla går och väntar på är väl vaccinet, jo det vaccineras för fullt över hela världen men just nu, i alla fall i Sverige, så är det inte att vaccinera det hänger på utan tillgången. Det kommer inte så mycket vaccin som det finns resurser att vaccinera. Och det är ju inte bara i Sverige utan hela EU. Det talas en del om att Sverige skulle skött upphandlingen själva men jag tror inte det hade varit bättre och betydligt dyrare, vilket kanske ska bortses från. Igår var det mycket om detta i nyheterna men det är ju inte direkt så att man bara kan köpa vaccin om man vill, det är ju produktionen det brister på och den ska ju öka så bara att vänta och hoppas det kommer mer och mer framöver.
Och egentligen är det ju rent fantastiskt att det har gått att få fram fungerande och stabila vaccin på ett år!

Just nu längtar jag till våren, till värmen, solen och att kunna vara ute mer. Att få i båten i sjön, den var verkligen vår ventil förra året och kommer säkert bli så i år igen. Resa till andra länder står också på listan men tror inte det blir så i år. Att få besöka sonen i USA. Och att bli vaccinerad.

Vi måste försöka se de glädjeämnen som finns runt oss, hitta nya vägar att lösa saker, ta tillvara de nya idéer och tankar som väcks och se framåt! Det blir bättre!
Skulle kunna skriva så mycket mer om detta ämnet men stannar här.

Vad är dina minnen från året som gått?
Vad längtar du efter?
Kommer du åka utomlands så fort det går?

14 svar to “Ett år”

  1. Karin Says:

    Ja, herregud vilket år!

    Jag kommer att åka utomlands så snart det känns säkert, fast då hem till min familj i Sverige. Jag har inte träffat dem sedan 2019 och det brukar sällan gå mer än 4-5 månader mellan besöken. Min åldersgrupp, 40-49 år, står näst på tur i vaccinationskön här i England så jag hoppas på att få första sprutan inom en månad och andra innan sommaren. Förhoppningsvis blir mina föräldrar som är 75+ vaccinerade hemma i Sverige tills dess också.

    Det är vad jag längtar till mest just nu.

    Några utomlandsresor bara för skojs skull blir det nog inte i år.

    • Brysselkakan Says:

      Förstår det! Vi har inte träffat vår yngste son sedan augusti 2019 men vi talas vid varje söndag. Tänker att det är tur att all denna digitala teknik finns för tänk en pandemi utan…
      Nä, resa bara för skojs skulle tänker vi nog inte heller (även om jag saknar Bryssel). Vi får gubba runt på Mälaren istället!
      Hoppas du får vaccin snart!

      • Karin Says:

        Ja, det måste ju vara ännu värre att vara borta från sitt barn. Samt att det är så ofantligt långt dit och stor tidsskillnad och grejer.

        Jag har i alla fall stora förhoppningar om att få komma hem i sommar en sväng, fast det hade jag förra sommaren också och det gick ju som det gick.

      • Brysselkakan Says:

        Det är ju vad det är och förra sommaren hade vi reda 2019 bestämt att inte besöka honom så vi slapp den besvikelsen. Jag är evigt tacksam över våra samtal på söndagar, vi brukar prata mellan två och fyra timmar! Vi har en bra konferenshögtalare och kan fixa med allt möjligt under tiden så det blir lite som att ha honom här. Men visst saknar vi honom, T brukar gå upp på vinden och spela snooker när saknaden slår till.

  2. Elisabeth (som hittade hit via Annikas blogg) Says:

    Jag längtar framförallt efter två saker: 1) Att gå till jobbet (är gymnasielärare) utan att behöva vara rädd för smitta. 2) Att inte behöva ägna mig åt fjärrundervisning (för tillfället har vi en kombination) utan ha allt på plats.

    • Brysselkakan Says:

      Förstår det! Vår son i USA undervisar ju också online och han tycker det är bökigt även om han på något sätt vant sig. Men att undervisa utan att se sina studenter är inte optimalt.
      Och så var det ju första gången du kommenterade! Välkommen hit!

  3. Stella i Italien Says:

    Minnen: total nedstängning av Italien förra våren. 56 dagar då man inte fick gå längre än 200 m från bostaden. Den psykologiska stressen orsakad av instängdhet i kombination med att inte veta vad coronaviruset egentligen var. Bilderna av 70 (sjuttio) militärlastbilar i kolonn som fraktade kistorna med de avlidna från Bergamo till anonyma begravningsplatser. Rädsla för att själv drabbas.Hösten, när hoppet om en Sverigeresa grusades pga skenande smitta i båda länderna. Men även goda minnen: chatgrupper med släkt och vänner på Whatsapp där vi kunde dela allt, högt och lågt – vi kom närmare varandra och de banden finns kvar. Sommaren, när vi kunde umgås utomhus och allt kändes lättare. Att kunna ta bilen och köra(nästan) vart som helst.
    Längtar efter att kunna resa till Sverige såklart, krama min familj och lära känna det nya tillskottet i familjen.
    Det enda land jag kommer att resa till är Sverige. Resten av världen har blivit mindre intressant mot bakgrund av allt vi upplevt det senaste året.
    Nu är tredje vågen här och nya nedstängningar planeras. Inom kort kommer min åldersgrupp att kunna boka tid för vaccin. Så det gäller att hålla ut.
    Varma hälsningar till dig och till alla som kommenterar här.
    Stella

    • Brysselkakan Says:

      Ja, jösses vad hårt Italien drabbades… Och vad det påverkat oss alla men som du skriver, det finns positiva saker med detta också.
      Hoppas verkligen du får vaccin snart och kanske kanske kan åka till Sverige i sommar. Men som du skriver, man är inte så sugen på att åka utomlands. Undra hur länge det kommer sitta kvar…
      Vi får kämpa på, hålla ut och hålla avstånd. Finns inget annat.
      Ha en fin helg Stella!

  4. Annika Says:

    Jag ska själv vika ett större inlägg åt detta på min blogg i nästa vecka. Den 10 mars vet jag att det var den dagen allvaret på riktigt verkligen gick upp för mig. Sedan , på min födelsedag (som är om en exakt vecka, hihi) flög jag rätt i in i kaklet.
    Minns att det var som en kall hand som ströp mig när Trump stängde gränserna till USA från Europa. OCH de är ju stängda än, vet inte när de kan tänkas öppnas. Men har gott hopp om att de öppnar innan årets slut iaf.
    ja, alla affärer där hyllorna gapade tomma. Att handla klockan 6 på morgonen och dela upp sig, jag mot köttdisken och P mot hyllorna där man säljer rengöringsmedel. Hur alla hushålls och toapappershyllor alltid var tomma.
    Hemskt var det.
    Jag fick tvinga mig själv att inte läsa nyheter online i tid och otid.
    Ja herregud …
    Skolorna som slog igen sina portar på min fdlsedag.
    Folks rädsla.
    Allt.
    Lockdown.
    Overkligt.
    Munskydd.

    Ja vilket ÅR.
    Jag är absolut inte lika rädd som jag var för ett år sen, men rädd ändå och lika försiktig då som nu.
    Nu är vaccinet på god, god framfart här, som du vet.

    Visst, det är EU som bommat, inte Sverige per se. Trist att det blev så, verkligen tråkigt.
    Men vi ska hoppas att fler aktörer kommer in på vaccinfronten nu också så det kan gå fortare.

    jag är glad idag, mina föräldrar ska få sina första doser på onsdag. De ringde från VC. SÅ det känns gott i hjärtat!!

    TROR att jag fått vaccin innan sommaren. OCH har jag fått det så åker jag till Sverige, kanske till Finland också (om det går). MEN absolut till Sverige!!

    Ha en fin helg!!

    • Brysselkakan Says:

      Ja, det är mycket vi fått vänja oss vid. Minns också väl när USA stängde gränsen, vår mellanson flög hem dagen innan från Las Vegas. Kändes så surrealistiskt alltihop där och då.
      Jag hoppas produktionen av vaccin snurrar på och ökar så vi kan få vaccin, de har gått in i fas 2 här nu och jag är väl i fas 4. Än så länge så säger vår region att de ska kunna får det gjort innan sommaren OM det bara kommer vaccin i den takten de planerat. Ja ja… det är vad det är och det är ju inte så att det går att köpa från annat håll så där bara om man inte vill köpa sånt som inte EU godkänt och det vill jag verkligen inte få.
      Skönt att dina föräldrar få sina sprutor nu! Tror varken mina eller T:s föräldrar vet än när de får, har i alla fall inte hört något om det. Min pappa borde få snart: 83 år och kronisk luftrörskatarr och lite svajigt hjärta. Mamma borde nog också räknas in där för hennes hjärta är lite oregelbundet. Och svärfar som ju gjorde kranskärls-OP i början av året. De bor alla tre i samma region så borde ske ungefär samtidigt för dem.
      Trevlig helg Annika!

  5. Cecilia Says:

    Minns när de stängde ner här 18 mars och jag trodde det skulle vara över till påsk! Hade man vetat hur länge det skulle hålla på då så är väl frågan hur man hade reagerat. För min personliga del är det ett bortkastat år, vårt sista år här i Belgien när vi skulle göra allt på vår bucketlist som vi skrev i januari förra året men jag är ändå glad för sista året här även om det inte slutade som önskat varken på det personliga planet eller i det stora perspektivet.
    Jag längtar mest efter att få gå på restaurang eller få bjuda hem ett par kompisar på middag, något som vi inte kunnat göra sen i oktober.
    Åka utomlands kommer jag ju göra på sätt och vis i och med att vi flyttar tillbaka till Sverige i maj men annars är väl inga utlandsresor direkt planerade.

    • Brysselkakan Says:

      Kan tänka att det nog var bra att vi inte visste för det hade nog gjort mig helt knäpp… Och jag förstår att du tycker året som gått är bortkastat; så mycket ni tänkt göra som inte blev av.
      Haha, ja det blir ju att åka utomlands! Vi får väl ses utomhus när du väl är tillbaka, typ Grassagården som sist. Vi får kämpa på och hoppas på vaccin. Kanske du hinner få i Belgien innan ni flyttar, vem vet!

  6. karin Sjögren Says:

    Ja det är svårt för många med denna isolering från nära och kära.
    Jag för min del hade en tuff period när min kära make blev akut sjuk dagen efter JUL och fick ta ambulans, blev inlagd på intensiven i väntan på en By Pass operation i Linköping.
    Att inte få vara närvarande vid sjukbädden vid R akuta allvarliga tillstånd.
    Något av det jobbigaste som jag har upplevt i mitt liv. Svårt att förstå innan du har upplevt det.

    Tack vare underbara barn, barnbarn brorsdotter med familjer som stöttning var ett underbart stöd och som fanns där när det var som jobbigast.

    Allt gick bra med operationen och jag är såå tacksam. Jag tänker på alla som inte har någon nära person att dela vardagen med i en sådan isolering som vi måste hålla. Det är så mycket svårare för den som är ensam.

    Tacksam också för att vi bor på landet nära naturen och att vi nu närmar oss vår och sommar.

    Det vi kan göra är att ta vårt ansvar, hålla oss isolerade, äta bra, fylla oss med näring och hoppas på att få förbli friska.

    Tack ni alla som stöttar varandra, ni är sååå viktiga

    • Brysselkakan Says:

      Ja, det var en tuff tid för er och bra att allt gick bra och han är hemma hos dig igen. Tänk alla de som inte ens fått säga farväl… måste vara enormt tungt.
      Vi får hoppas på att vi alla snart får vaccin och det sakta kan återgå till något slags normalt liv även om jag tror vi kommer ha olika restriktioner länge till.
      Och snart kommer våren och värmen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: