Lite annat från resan

Så var det november och man kan väl säga att jag är hopplöst dålig på att skriva här… Finns egentligen inga ursäkter mer än att inspirationen saknas.
Och återigen kommer tankarna om att sluta helt. Men jag vet att ni är en, om än liten, trogen skara som läser och har förståelse för att det inte händer så mycket här.

Hur som helst så tänkte jag skriva om lite roliga/dråpliga/märkliga saker från vår resa i USA i somras.

Hyrbilen
Vi hyrde ju bil. Såklart, svårt att ta sig runt annars. Denna gången blev det ju ändring med kort varsel och inte alls den bil vi planerat för men det blev bra ändå! En KIA Soul som faktisk var en mycket trevlig bil!
Men detta inlägg skulle mer handla om vårt namn på bilen för självklart fick den heta BBQ Morgan!
Något annat vore ju märkligt.
Och nej, Tennessee var vi aldrig i men tydligen kom bilen därifrån.

Nio liv?
Under vårt besök hos sonen krånglade hans diskmaskin och T gav sig på att rengöra den för se om den skulle funka bättre. Och det gjorde den.
Men något annat blev också rent… för att se vad han gjorde la T mobilen med ficklampan på inne i maskinen. Och där glömde han den och den låg kvar under ett mycket långt diskprogram.
Och ja, den funkade efter och gör så fortfarande. Men så är den ju också en mobil med flera liv, ni minns säker detta.

Fast blev det rätt?
Under vår lilla tripp till Bar Habour så körde vi förbi en butik jag läst om innan vi åkte iväg, vi stannade aldrig pga av att vi ju inte ville träffa folk så nära inpå pga att vi nyss haft covid.
Den heter alltså FIKA och vi tänkte väl ett mysigt fik men det är en kläder- och inredningsbutik… Och deras val av namn förklarar de så här:
FIKA (fee-ka), a Swedish word means to take a moment to slow down and appreciate the good things in life. It reflects a state of mind which we wholeheartedly embrace. 

Nja, kanske inte 100% korrekt men går ju tolka som man vill!

Blev dessa, och några till
Jag hade stora shoppingplaner inför vår resa. Först minskades resan med en dag pga strejken hos SAS. Och sedan försvann våra shoppingdagar helt pga Covid… Men lite hann vi med! T shoppade ju loss i sin favoritbutik.
Och jag bockade av en sak min inköpslista i alla fall! Japp, just inköpslistor!!!
Och mycket nöjd då det är svårt att hitta liknande i Sverige, visst finns det här men pappret är enligt mig oftast för tunt. Nu klarar jag mig ett tag.

I mängder
Vi har ju kört många hundra mil genom USA under åren. Och även om det inte blev lika många mil den här resan blev det desto fler av något annat. Japp, kyrkogårdar! I massor! Och flera i varje lite stad. Vi bodde till och med på ett hotell med en utanför.
Vi funderade på varför vi inte sett dem så ofta under våra tidigare resor och den enda förklaring vi kan komma på är befolkningstäthet. Eller bristen på täthet.
För i de delstater vi färdades igenom på denna resa så bor det betydligt fler än om man kör tvärs genom landet via delstater med få invånare. Och fler invånare borde ju betyda att även fler dör.

Det var det!
Nu ska jag fixa med kvällens mat, det är ju ändå fredag! Dras med en trist förkylning men det går ju över det med.
Önskar er en fin fredag och helg!

Annons

Vår resa, del 4

Ber om ursäkt att det varit tyst här länge. Men nu tänkte jag bjuda på sista delen av vår resa till USA.
Efter Boston fortsatte vi söderut och Cape Cod stod på resplanen. Dagen innan velade jag om vi verkligen skulle åka den omvägen? Vi hade ju redan åkt nära kusten, stoppat fötterna i Atlanten och jag tyckte det kunde räcka och så kunde vi ta Cape Cod en annan gång. För jag hade inte orkat eller hunnit göra någon efterforskning alls. Först pga allt strul innan resan och sedan pga att vi blev sjuka.
Men T tyckte att dit kan vi väl åka, kika runt lite, äta, fika och så åka vidare.
Den planen lät ju bra. Dock blev det verkligen inte så… Cape Cod ligger fantastiskt med vatten och stränder mil efter mil, hus längs kusten och lummigt runt omkring. MEN det går inte att komma ner till stränder… Alla är privata och alla ställen där man skulle kunna gå ner till stranden har vakter och parkeringar där du bara får ställa dig om du är boende. Stenhårt. Jo, det finns publika stränder, några få, men det satt skyltar i god tid med information om att parkeringarna var fulla.
Så det blev ingen strand, ingen fika för vi hittade inget ställe och vi vände och åkte tillbaka. Så här i efterhand så skulle vi kollat upp mer innan och vi skulle också gett oss till tåls och åkte längre ut på udden. Men det gick så mycket tid till att försöka hitta vad vi sökte att vi insåg att vi måste köra mot nästa hotell om vi inte ska komma dit väldigt sent och det ville vi inte.

Så vi anlände till det lilla uppdaterade motellet vi egentligen skulle bott i redan på vägen till Maine men fick boka av. Riktigt trevligt ställe!
Dagen efter styrde vi resan mot Philadelphia. Egentligen en väldig omväg då vi ju skulle flyga hem från Newark utanför New York men just det hotellet var det enda som jag missade att boka om i tid medan jag var sjuk så det fick bli så. Vi tog oss dit via mindre vägar, japp GPS inställd på att undvika motorvägar, och anlände till en smällvarm stad, mulet men väldigt varm. Vi hade dagen innan bestämt oss för att besöka en sak och det fick bli trappan från Rocky-filmen!
Sedan gick vi en sväng i stan men gav upp pga värmen och åkte till vårt hotell.
Och i sann tradition åt vi sista middagen innan hemresa på The Cheesecake Factory! Men efterrätten tog vi med till hotellet.
Vi hade ungefär en timmes resa till flyget på morgonen men gott om tid så vi åkte återigen utan motorvägar och kom genom små välmående städer innan vi var framme vid flygplatsen. Vi hade budat på uppgradering och den gick igenom så hem flög vi med klass! Skönt efter en stundtals stökig resa.

Sedan landade vi på Arlanda och möttes av ett kaos av väskor… och det tog tid innan våra kom.
Men de dök till slut upp och vi kunde åka hemåt.
Vet att det finns de av er som undrar hur jet laggen blev när man flög business och kunde ligga ner och faktisk sova. Jo, sov gjorde jag! De gick runt innan och frågade vilka som ville bli väckta till frukost och ja, tack sa jag. Sov först en kort stund, krånglade mig upp till toan och sedan sov jag FYRA timmar! Och vaknade av att någon klappade mig på armen. Det jämfört med kanske max 30 minuter, som brukar vara vad jag lyckas sova på en nattflygning sittandes, var en enorm skillnad.
Och jag hade inte lika svår jet lag som jag brukar ha, sedan ställde tröttheten från Covid till det lite men skillnaden var ändå stor.

Så det var sommarens resa till USA! Den skulle varit väldigt annorlunda men inställt flyg tog en dag för oss och så Covid som gjorde att vi fick ställa in och ändra.
Visst, det blev inte som vi tänkt men det var ändå en fin resa och målet med den, att hjälpa sonen att flytta in, hann vi ju med!

PS Om du tycker bilderna är för små kan du klicka på dem så blir de större!

Och bra blev det!

Tänkte, i bilder, berätta vad jag sysslat med sedan 1 september. Jo, ni kan säkert gissa; målat om en hel lägenhet! 1 september fick äldste sonen A nycklarna och efter lunch körde vi igång. På fem dagar målade vi om fyra rum (hall, vardagsrum och två sovrum), fem garderober och T la trallgolv på balkongen. Sedan byggde T och A skrivbord till sonens sambo R (inte riktigt klart än) och satte nya golvlister i hallen.
På torsdag flyttar de in!

Först några före-bilder på de rum vi målade!

Och så började vi spackla, slipa, tejpa, måla hörn och rolla!
Vi hann också med bakelser, för det måste man ju få när man köpt lägenhet, och en tur till Ikea. Och ja, det är rätt praktiskt att vara lite över 190 cm när man ska måla, man slipper kliva upp och ner på en stege typ 1000 miljoner gånger.

Det återstår att få klart skrivbordet, bygga ett till sonen, garderober och dörren till sovrummet ska få nya handtag och senare i år eller nästa år blir det ett nytt kök.
Men först ska de få bo in sig lite och komma i ordning!

Vår resa, del 3

Sista augusti och det känns som sommaren är på väg bort, tyvärr. Men här hos oss har vi ett stort projekt som drar igång i morgon: att måla om hela lägenheten åt äldste sonen och hans R. Sonen är redan på plats och idag köpte jag all färg.
I morgon smäller det!

Vår resa då. Det som skulle vara två och en halv dag i Boston med omnejd blev knappt en pga Covid… Och eftersom vi kände att vi borde hålla distans fick det bli saker utomhus. Så efter frukost snirklade vi oss in till centrala Boston via små gator, bland fina villor och parker. Det blev ett stopp på vägen för T behövde tydligen köpa en massa grepp till sina golfklubbor. Vi strosade runt i en smällvarm stad, åt god mat i China-town, kollade in några sevärdheter, åt god glass och sedan tillbaka till bilen och mot nästa hotell.
Givetvis så åkte med valet att inte åka motorväg. Så genom fina villakvarter, längs parker och golfbanor tog vi oss ut ur Boston mitt i värsta rusningstrafiken. Men det var inga köer där vi körde! Dock desto mer på motorvägen, den åkte vi under eller över ett par gånger.
Innan vi kom till nästa hotell hann vi med ett stopp på en outlet för lite inköp av kläder till T. Vi klev in i butiken fem minuter innan de stängde och slapp trängas bland folk!
Kvällen avslutades med middag på en klassisk diner. Helt ok!

Nu ska jag fixa middag och sedan ska det, för min del, bli en lugn kväll så jag kan samla energi inför morgondagen för då blir det måla av!

Vår resa, del 2

Nu är vi tillbaka i vardagen igen. T började jobba i måndags med andra ord. Men innan dess kramade vi det sista ur den sista veckan och var ute med båten tre dagar i rad plus på kvällen i går! Vädret har varit underbart och det ska tydligen hålla i sig några dagar till.

Dags för del 2 av vår resa!
Vi lämnade så småningom sonen och hans nya hem i Maine. Och ja, det kändes och jag var ledsen; han är återigen helt ensam i en ny stad, nytt jobb och nya arbetskamrater.
Vi valde bort motorvägarna i GPS:en och körde längs Maines kust ner mot Boston. Slingrade oss fram genom små välmående mysiga städer precis vid vattnet, stora hus också de vid vattnet, lummig skog och många broar. Vi körde så nära vattnet det gick och jag fick återigen doppa fötterna i Atlanten! Och varm sand! Och ännu mer stora hus vid vattnet. De flesta bilder är tagna från bilen men vi stannade givetvis lite här och där. Och åt resans dyraste lunch på ett snabbmatställe med enbart fisk och hummer.
En resa som via motorvägen skulle tagit drygt tre timmar tog hela dagen men det var det värt. Och vi hann med tre delstater; Maine, New Hampshire och Massachusetts innan vi checkade in på vårt hotell i norra Boston.

Det var del 2! Och givetvis kommer mer så håll utkik!
Nu ska jag vattna blommorna ute!
Önskar er en fin kväll.

Vår resa, del 1

I morgon har vi varit hemma en vecka. T har hunnit åka iväg igen, han är i Waterloo utanför Bryssel och representerar Sverige för landslaget i golf för herrar över 50. Första dagen gick strålande, andra dagen lite knackigare men han ligger ändå topp 10 inför sista dagen i morgon.
Jag mår så där… känner att idag är första dagen jag kan säga att jetlaggen nästan gett med sig men jag är förkyld, mest låter jag förkyld, trött, sover dåligt och all mat smakar konstigt. Den smakar men inte som den ska. Så jag antar att jag ska skylla allt det där på Covid…

Men jag tänkte bjuda på lite bilder från vår resa!
Lite från staden sonen bor i, från våra promenader på kvällen ner till vattnet precis bredvid där sonen bor, lite från vår resa ut till kusten och Bar Habour (där allt verkade handla om hummer!) Och jag doppade fötterna i Atlanten för första gången!

Det får räcka för idag!
Mer kommer i del 2!

På väg hem.

Nästan två veckor sedan jag skrev, tanken var nog lite regelbunden uppdatering men så blev det inte. Och det är mycket som inte blev som tänkt med denna resan.
Först kom vi iväg en dag för sent så istället för att under lördagen och söndagen köra de ca 80 milen från Newark till sonen i Maine, och ihop med honom, så fick T och jag då köra allt på en dag.

Inflytten gick bra, vi fick ordning på det mesta åt honom och löste en del saker ihop.
Vi skulle åkt vidare på lördagen ihop, ner till Boston för att sonen därifrån skulle flyga på konferens i Kanada. Så blev det inte… för på tisdag kvällen fick T hög feber, på onsdagen sonen och ja, det var Covid… De låg utslagna drygt ett dygn i hög feber och länge trodde jag att jag skulle klara mig men på fredagen var det min tur. Egentligen ingen feber men mer segdraget och kanske pga avsaknaden av feber? Ingen aning! Så sonen fick avboka flyg och hotell, vi fick boka om och fixa med våra hotell och så var vi kvar hos sonen tills i tisdags. Men under helgen tog vi en tur till Bar Habour, mysig liten stad vi kusten drygt en mil från sonens nya hemstad.

Så i tisdags åkte vi söderut. Vi valde bort motorvägar och körde längs kusten, kringelkrokvägar, in och ut ur små välmående samhällen, längs stränder med mil av sand och stora hus nära vattnet. Hade vi valt motorvägen hade resan tagit kanske fyra timmar, nu tog den hela dagen! Nästa morgon åkte vi in till Boston och gjorde saker utomhus, höll avstånd och bar mask så klart. Vi strosade runt i en varm stad, tittade på hus, folk och genom parker. En mysig dag!
Kan helt klart rekommendera att välja bort motorvägar och istället färdas mer bland hus, bostadsområden och lummiga kvarter. Och slippa vägtullar som kan ställa till när det gäller att betala.

Nästa dag var det Cape Cod som stod på listan. Och här inser vi att vi (läs jag) borde läst på bättre men det försvann bland allt strul innan resan och när vi låg sjuka. Helt omöjligt att komma ner till stranden, vi försökte på flera publika ställen men alla parkeringar var fulla (vilket det fanns skyltar om i god tid). Så vi gav upp och for vidare istället. Längs kusten ner mot NYC och till ett mysigt uppdaterat litet motell, en liten pärla faktiskt.

Det som också försvann när vi blev sjuka var att besöka våra vänner S och A i Frederick, Maryland… Tråkigt men det funkade ju inte. Vi skulle bott två nätter hos dem och sedan sista natten utanför Philadelphia innan vi flyger hem. Just den sista natten missade jag att boka om när jag låg sjuk… så istället för att låta 1900 kr brinna inne åkte vi dit och in till stan. Det blev trappan från Rocky-filmen, så klart! Otroligt varmt inne i stan men mysigt att strosa runt i lite innan vi åkte till hotellet.

Under de tre gånger vi besökt sonen där han bodde innan har vi alla tre gångerna avslutat med middag sista kvällen på Cheesecake Factory och varför ändra på ett vinnande koncept! Så mycket gott på deras meny och vi var proppmätta och fick ta med desserten till hotellet.

Sedan hade en timme och trettio minuter till Newark och returen av hyrbilen. Och med gott om tid så fick det bli utan motorvägar igen! Vi snirklade oss dit på fina små vägar, lummiga villastäder och genom diverse vägbyggen. Normala människor undviker väl det sistnämnda men inte vi. För vi räknar ju maskiner när vi åker! T:s lilla egna marknadsundersökning som pågått på varje resa de senaste åren. Vi spanar båda och jag för statistiken.

Nu sitter vi i SAS-loungen. Några timmar kvar till boarding och segt internet så jag får göra ett inlägg med bilder när vi är hemma igen.
Vi budade på uppgradering och flyger business hem, räknar kallt med att få 2×600 Euro pga förseningen på vägen hit och då kan det få kosta några tusen extra att åka ännu bättre hem! Jag hoppas på att kunna sova i natt!

Vi landar på Arlanda i morgon bitti och det lär bli en lång seg dag innan man får sova. Jag vet att jag kommer ha vidrig jetlag i säkert en vecka, blir alltid så på detta hållet men det är bara att acceptera.

Sju på en dag

Vår resa till USA gick bra. Vi fick det väldigt stressigt på Heathrow; en timme mellan flygen och stor flygplats gjorde att vi fick springa. Men de höll planet då vi var ca tio stycken som de väntade på.
Vi visste ju inte om vi skulle få likvärdiga biljetter, dvs SAS Plus, men det fick vi! Och Uniteds variant är till och med bättre!
Vi landade 21.10, genom immigrationen, hämta hyrbil och sedan 15 minuters körning till hotellet.

Och i söndags körde vi till sonen i Maine. Det blev ungefär 85 mil på en dag. Sju delstater. Planen var ju att denna sträcka skulle avverkas på två dagar men då vår resa flyttades en dag bestämde vi oss för att köra den på en. Vi ville ju vara på plats när sonens container anlände i går.

Medan vi väntade på den skurade vi. Man kan lugnt säga att flyttstädning är inget amerikaner tycker man ska lägga tid på… Japp, väldigt skitigt både här och där. Men nu har vi fått ordning på det värsta.
Och börjar få ordning på alla saker också.

Vi har också hunnit äta gott! Ett mysigt taco-ställe på gångavstånd. Och det ligger flera bra ställen runt omkring där så även ett thai-ställe har vi hunnit med.

Det är väldigt varm, kring +30 eller mer, så vi svettas rejält när vi jobbar på. Nu ska jag borsta tänderna och lägga mig i sängen och läsa innan det är dags att sova.

Så hur gick det? Kom vi iväg?

Så hur har det gått? Kom vi iväg i går?
Näpp… Torsdag förmiddag fick vi sms att vårt flyg ställts in. Jag ställde mig direkt i telefonkö hos SAS. Efter en timme fick vi sms att de bokat om oss via London på lördag, dvs idag och en dag senare. Och samtidigt fick yngste sonen sms att de inte lyckats boka om honom…

Så parallellt ringde vi med T:s telefon till det nummer de har för strandsatta, vilket ju sonen var. Och det numret prioriterades för det tog inte ens tio minuter att komma fram. Det fanns ingen möjlighet att boka honom på samma som oss men istället fick det bli Boston (T och jag flyger till NYC). Vi frågade om vi kunde få plats på samma plan men eftersom vi redan bokats om gick inte det.

Så igår kväll körde T sonen till Arlanda där han sov på hotell i natt då hans plan gick tidigt och vårt på eftermiddagen. Vi landar sent i natt och eftersom vi förlorat en dag så kör vi direkt hem till sonen i morgon istället för att sova en natt på vägen. Han flyger hem direkt från Boston och är hemma efter midnatt.

Så ja, det löste sig till slut.
MEN den stressen… den byggdes sakta sakta upp under veckan och till slut hade jag konstant magont, huden liksom vibrerade, till och från susade det i öronen och tankarna bara snurrade. Vaknar vid tretiden varje natt och kan inte somna om.
Väldigt länge sedan jag kände mig så extremt stressad.

Men nu är vi på väg! Och jag ska försöka koppla bort att det fortfarande är strejk och njuta av resan. Inte tänka på att vi ska hem om två veckor.
Har under veckan haft kontakt med flera som hamnat i samma situation som oss och på ett eller annat sätt har det löst sig MEN alla har upplevt denna stress. Man är så utlämnad när man inte kan göra ett skit, när det tar 7-8 timmar att komma fram till SAS (om man ens kommer fram).

Just nu sitter vi i loungen, äter lite och tar det lugnt.
Det är väldigt mycket folk på Arlanda, köer överallt och jag är tacksam att vi kunde gå via Fast track. För kön till vanliga säkerhetskontrollen är superlång…
Det finns väldigt många sommarjobbare med gula västar och de hjälper folk, ser till att man kommer rätt, kommer fram och frågar de som ser förvirrade ut om de behöver hjälp osv. Riktigt bra!

Nu ska jag hämta lite chips och titta på folk!
Nästa gång vi hörs är jag förhoppningsvis i USA!

Kommer vi iväg?

Det har väl knappast undgått någon svensk att piloterna på SAS strejkar.
Det innebär att vi inte har en aning om vi kommer iväg till USA om en vecka… och ja, det är väldigt stressande men samtidigt något vi knappt ens kan påverka. Om några dagar kan vi kontakta SAS (vilket innebär massor av timmar i telefonkö, upp mot sju-åtta har jag läst om) och se vad de kan göra med vår bokning, vi skulle ju kunna flyga till andra städer än planerat (vilket skulle innebära att hyrbilen måste ändras och kollade lite på sånt igår och det kommer banne mig varken bli enkelt eller till rimligt pris) eller så väntar vi tills flyget ställs in och se vad SAS erbjuder i form av ombokning.
Eller om strejken upphör.

Hur som helst så försöker vi inte tänka så mycket på det, då blir det till slut magknip av det hela, utan fylla våra dagar med saker och planera som att vi kommer iväg!

Under tiden så är mellansonen i USA på jobb, han har hunnit med Miami och är nu i Washington DC. Om allt går enligt plan för oss alla landar han på Arlanda två timmar efter vi lyft.

Och äldste sonen, som kom hem från Portugal för en vecka sedan, ligger sedan i söndags sjuk i Covid… Och sedan i tisdags även hans sambo. De kämpar på med nya symptom varje dag. Men nu verkar febern gett sig och istället är det yrsel. Förhoppningsvis är de båda pigga snart igen.

Och den lilla katt-tjejen som de fick återuppliva för några veckor sedan fick ett anfall till för ett par dagar sedan… Denna gången gick det över med den muskelavslappnande medicin de fick med hem sist men det verkar som hon har epilepsi och får troligtvis nu medicin för det.

Mest jämmer och elände i detta inlägg! Nåja, livet fylls ju av sånt också ibland men på det stora hela är ju allt ändå rätt bra!
Önskar er en fin helg!