Förväntar mig inga kommentarer!

Nu tänkte jag vi skulle prata om något som nog kan anses pinsamt.
Eller så är det bara vad jag tror.
De som inte gillar ämnet kan ju låta bli att läsa helt enkelt!

För det jag tänkte skriva om är mens!
Något som sådär 50% av alla människor har och kanske de andra 50% påverkas av lite då och då!
Varje månad, från tidig tonår och mängder av år framöver, genomlider vi kvinnor detta.
Och ändå är det något vi inte talar så mycket om.

Minns inte hur gammal jag var när jag fick det första gången men minns vilken skola jag gick i så gissar att jag gick i femman eller sexan. Minns också att skolsyster sa att mensvärken skulle lugna ner sig när jag väl fick barn, något som nog kändes som en evighet till när man är 12-13 år…
Att hon sedan hade gruvligt fel gjorde väl inte saken bättre.

Med andra ord har jag haft rejäl mensvärk från dag ett, den har blivit värre med åren och numera kan jag få dagar då jag har så ont att det är näst intill olidligt och få värktabletter hjälper. Kramp ner i benen och svårt att röra mig häftigt för då känns det som hela livmodern kastas runt där inne. Sova är svårt med värken också. Som tur är så är detta oftast bara första dygnet.

Utöver värken så blöder jag mycket och har alltid gjort. Nu för tiden är ju mensskydd bra men minns de där bindorna som vi fick stå ut med på 80-talet… Kommer ni ihåg? Inga vingar, ingen tejp som höll den på plats och mer som en tjock tarm som aldrig satt bra. Jag gick oftast med dubbla trosor och extra i väskan, tröjor som hängde ner över baken för risken att blöda igenom var stor. Som tur är har i alla fall skydden blivit bättre!

Har nog alltid varit rätt regelbunden, fyra veckor mellan och lätt att hålla koll på. Lite hit och dit under stressiga perioder dock. Fast de senaste åren har något hänt och kanske det har med åldern att göra? Närmar ju mig det där klimakteriet med stormsteg och bävar för allt vad det kan innebära. Numera är jag absolut inte regelbunden… Har mer knasiga symptomen som mensvärk en hela vecka innan skiten sätter igång, gånger när jag blöder så jag måste hålla mig hemma den där första dagen, andra då det är så mycket mindre att det känns konstigt mot månaden innan men klarar mig sällan med normala bindor utan har nästan alltid nattbindor. Tampong har aldrig känts OK så det använder jag inte alls.

Sedan så där 17-18 år slipper jag det där med skydd mot att bli gravid. T tycket det var dags att ta sitt ansvar på den biten och gjorde så. Skönt då jag inte funkar alls ihop med saker med hormoner i och spiral gjorde livet till ett helvete och fick sova med ungarnas blöjor för att klara natten. Plus att jag ruskigt lätt blivit gravid och att slippa oroa sig över det var skönt, tre planerade barn räckte väl! Och alla mina problem kring mensen var ändå inte det minsta bättre med p-piller.

Så vi kvinnor kämpar på, pratar sällan om det och längtar väl lite tills eländet är över!

Jaha, det var det!
Nu har jag skrivit om hur det är för mig men varje kvinna upplever nog mensen olika eller så kanske många känner igen sig. Vad vet jag!
Nu lär jag väl få noll respons på detta inlägget och antalet besökare lär väl sjunka framöver.
För det är ju så pinsamt att prata om mens…
Eller?

Annons