Tydligen är det Europeiska trafikant-veckan och många städer i Europa har en helt bilfri dag. Minns att vi gillade det mycket under åren i Bryssel.
Här i vår lilla stad har vi ingen sådan dag men lite här och där i stan (nåja, har sett två ställen) görs denna veckan parkeringsplatser om till cykelparkering! Med färgglada cykelställ.
Ibland händer lite roliga sammanträffande!
Som att alla våra tre söner just denna vecka befinner sig i USA samtidigt!
Yngste bor ju där, nio timmars tidsskillnad.
Mellansonen är i Chicago på jobb sedan 8 september och kommer hem på lördag tror jag, sju timmars tidsskillnad.
Och äldste sonen flög i måndags till Washington DC för att köra vidare till Shippensburg, PA för jobb i två veckor, sex timmars tidsskillnad.
Så även om de är i samma land är de ändå långt ifrån varandra och i tre olika tidszoner.
Och T är i Italien så bara jag kvar här hemma i Sverige.
Det känns verkligen att sommaren gett upp och hösten är på väg. Men OK väder; mest sol men svalare. Igår och idag har det blåst riktigt mycket dock.
Tycker det är lite besvärligt med kläder så här års, vill inte riktigt släppa sommarkläderna även om jag kanske inte menar shorts och klänning utan mer halvlånga byxor, topp och kofta. Den där perioden mellan sommarkläder och höstkläder när man inte verkar ha något som passar. Nåja, det går ju över och snart är det jacka som gäller igen.
I går for T till Italien för att representera Sverige i landslaget för seniorer i golf. Sjukt peppad! Givetvis strulade det till sig med försenat flyg och med bara 45 minuter mellan anslutningen i Köpenhamn verkade det kört men som tur var höll de planet då det var många från Stockholm som skulle ner till Bologna. Så försenade cirka en timme landade de. Utan bagage…
Det är ju lite svårt att spela golf utan klubbor men efter att pratat med de som har hand om förlorat bagage så skulle det kunna komma med morgonflyget och med det kom också de andra fyra så de plockade upp deras bagage och tog det genom tullen. Inte riktigt lagligt men enda sättet att få klubborna på förmiddagen istället för nu ikväll. Så det kunde spela in och T kunde byta jeans och tröja mot shorts! För ja, det är varmt i Bologna.
Här hemma så har jag idag lunchat med fd hyresgästen C, pratat om ditten och datten över lite god mat! Och som vanligt trevligt!
Håller på och försöker klura ut mat till helgen för då kommer Bästa C från Göteborg hit! Länge sedan vi kunde ses och prata mycket så ska bli kul!
Och jag är så nöjd med min nya bil! Kul och pigg att köra, smidigt med automat och gillar färgen så mycket!
Och min gamla är såld! En golfvän till T sa redan i våras att han var intresserad om jag tänkte sälja så i fredags sa han att de köper den. Har städat ur den och ska bara se till att tvätta den också men de hämtar den nästa vecka så det hinns med.
Ha en fin måndagskväll!
Idag tog jag bussen över bron in till stan. Och för första gången hamnade jag i broöppning i en buss! Och jo, bussen blev försenad men det gjorde inte mig något som tur var.
Sedan susade jag hem i denna lilla gula skönhet!
Japp, bytt bil och till automat igen!
2018 årsmodell så inte sprillans ny men ny för mig.
Och framöver slipper jag nog leta efter min bil på parkeringarna!
Nu ska jag bara sälja min lilla Mercedes…
Äntligen! Sista delen av summeringen av vår resa.
Vi lämnar Denver efter ett besök i den botaniska trädgården och far vidare. Landskapet ändras igen och vi kör mot Utah.
Enorma vidder och ett märkligt landskap som är rätt öde. Vissa klippor ser ut som huden på elefanter!
Fram emot kvällen når vi den lilla staden, eller kanske mer byn, Green River. Cirka 900 invånare och ligger mitt i det annars öde landskapet. Men detta stället imponerade! Endast tre rum, precis vid floden och egen uteplats utanför. Ovanpå en restaurang med mat utöver det vanliga! Och jag fick för första gången i mitt liv se kolibrier! Och ja, de är så pyttesmå och vingarna ser precis ut som i Kalle Anka på julafton när de surrar fram.
Vi njöt av god mat och sedan solnedgången från vår terrass. På morgonen samma utsikt men i morgonljus. Här hade vi kunnat stanna en natt till!
Men vidare mot Salt Lake City. Återigen vidder att förundras över, märkliga berg och så öde att inte ens nödsamtal var tillgängligt på mobilerna. Visst finns det små ställen med bensinmack, någon restaurang och så men inte så många.
Desto närmare Salt Lake City vi kommer desto mer mulet blir det.
Skogsbrand som tydligen bara fick brinna på i sin egen takt. Och plötsligt får vi resans första och enda regn. Det regnar några timmar och vi hämtar upp vår yngste son på flygplatsen.
Nästa dag är himlen blå igen och regnet borta. I Salt Lake City är bergen ständigt närvarande i bakgrunden. Trodde nog man skulle se mer av sjön men den är absolut inte närvarande i stan och nog inget man åker till för en dag i vattnet om man inte far fram med båt på den. Men så är den ju också väldigt salt.
Otroligt många kyrkor för mormonerna så klart och när vi letade restauranger för kvällen inser vi att flera av dem också ägs av just mormoner.
Vi stannar i stan tre nätter och första dagen spelar T och sonen snooker i sju timmar! Andra dagen fram till lunch och sedan ville sonen upp i bergen för att fotografera så vi åkte upp.
Nästan löjligt blå himmel, smällvarmt och fantastiska vyer. Ner igen snirklade vi oss på en privat väg, hoppsan! Med hus stora som mindre slott och enastående utsikter.
Vi hyrde ett Airbnb med två sovrum och bra kök. Tyvärr lite si och så med renligheten och köksutrustningen… Och en AC som lät något alldeles förskräckligt och inte gick att stänga av… Dock lämnade ägaren över sina egna grytor till oss med ursäkten att han inte kikat på hur de andra såg ut på länge… Skrev en recension ang detta som han givetvis inte ens godkänt. Men för oss var läget bra i alla fall med bara några minuter till stället med snookerbordet.
Sedan bar det av norrut mot sonens hemstad via Idaho och en natt i staden Boise.
Enormt varmt och vi stannade vid Salmon river där jag svalkade fötterna i det svala vattnet.
Vi valde att köra en liten avstickare över på andra sidan Snake river så att vi därmed fick med Oregon på den här resan, dvs tio minuter av den delstaten!
Dessa vyer! De gör sig inte rättvisa på bild! Detta ovan är White bird Hill Summit på cirka 2 500 meter över havet.
Och nedan vyn över stan Lewiston. Där lämnade sonen och jag T för golfspel med en vän. Sonen och jag åkte de sista 50 minuterna hem till hans lägenhet och T kom efter på kvällen.
Utsikt från sonens balkong.
En dag åkte vi på utflykt till Steptoe butte, en fd vulkan där man en klar dag ska kunna se nästan tio mil. Nåja, så långt såg vi inte pga soldis men utsikt var det! Och slingrande väg runt runt kullen för att nå toppen. Och rät komiskt med p-automat där uppe! Och jo, vi var helt ensamma och ingen p-vakt i sikte.
Dagen innan vi skulle åka vidare blev det ett besök i järnaffären i Pullman, ett himmelrike för sådana som T som där kunde köpa skruvar och annat med pris per styck! På bilden syns ungefär en fjärdedel av deras sortiment.
Och så lämnade vi sonen, Pullman och körde mot Seattle. Tredje gången vi körde den vägen. Och tredje gången vi lämnar vår son och inte vet när vi ses igen.
Stopp för lunch i Royal city, där har vi ätit tidigare och vet man inte om stället så är det inte lätt att hitta då det ligger vid en liten väg rakt ut på en åker!
På vägen till Seattle åker man via Snoqualmie-passet, bergen runt ligger på ca 2300 meter över havet och första gången vi åkte här såg vi dem inte ens pga all smog från skogsbränderna som drog in från bla Kanada.
Den här resan blev det ingen hel dag i Seattle, vi har ju besökt den staden två gånger innan så det kändes OK.
Efter lite numera sedvanligt strul med United och bagage flög vi till Chicago och sedan vidare till Stockholm.
Det var en fin resa, den började med att jag inte ville åka ens men slutade fint i alla fall.
502 mil genom USA i solsken och värme, träffa yngsta sonen och njuta! Det har dock blivit dyrt för oss svenskar att turista i USA, även om bensin fortfarande är betydligt billigare än i Sverige, så är mat dyrt och kanske ännu mer där vi färdats; i områden som ligger rätt öde och det blir dyrare då.
Och trots de enorma portioner mat man serveras i USA lyckades jag gå ner 2 kilo på resan! Högst troligt pga avsaknaden av gott godis och ostbågar!
Vi får se om det blir en resa nästa sommar, vi funderar på att stanna i Sverige och istället äntligen se till att få taket på vårt hus bytt. Men än inget bestämt!
Tisdag och veckan känns som den kommer bli lång. Inte lång i positiv bemärkelse utan mer åt andra hållet.
Mest för att jag igår var hos min läkare i Stockholm för nya kortisoninjektioner. Och jo, värken kom så klart några timmar senare och natten var väl mest en pina.
Måste ändå säga att det går åt rätt håll med höften. Jag har en bra sjukgymnast som gett mig riktigt bra övningar som jag gör fem dagar i veckan, jag cyklar på min motionscykel och kan numera faktiskt oftast gå som vanligt upp för kortare trappor. Men PW är, och förblir kanske, ett minne blott.
Läkaren och jag diskuterade igår och som han sa:
– Det finns ingen quick fix utan det är envis träning som gäller och så toppar vi upp med injektioner så du kan träna på.
Tanken är att träningen ska ge långvarig effekt och att injektionerna ska komma med längre och längre mellanrum. Men det går som sagt inte fort framåt.
T var snäll och körde mig dit, höll mig i handen när det, som vanligt, gjorde satan i gatan ont och körde hem mig igen. Borde någon gång be honom ta bild när de satt en spruta; ca 15 cm lång nål som åker in nästan hela vägen. Det känns inte så mycket förrän den stöter mot det irriterade området men då känns det så det räcker och blir över kan jag meddela. Allt med övervakning via ultraljud så de hamnar rätt och det gör också att man kan använda mindre kortison.
Så jag tar det lugnt här hemma. Håller mig inne för att slippa trapporna och borde nog planerat maten lite bättre men det får bli vad som finns i frysen!
Har sedan i helgen ny mobil! Den gamla dog ju i USA, återuppstod och dog igen. Räddades men jag insåg att det var dags att fixa ny. Efter att läst på, samtalat med två av sönerna och vägt för och emot så blev det en Samsung s10e. Än så länge lite ovant men det ger sig och jag gillar den. Och mina fina skal till den!
Saknar några funktioner från min Sony, speciellt den lilla blinkande lampan när man missat samtal eller fått sms, men gillar också en del nya. Och så smidigt att byta via Smart Switch! Alla appar, inställningar, kontakter mm rakt in i den nya! Kan helt klart rekommenderas.
Jösses vilka åskoväder vi hade i slutet av förra veckan och i helgen! Men nu skiner solen ute men värmen är inte den samma som förra veckan och kanske sommaren är över nu?
Ska idag börja på sista delen av sammanställningen av vår USA-resa så den lär dyka upp i veckan hoppas jag.
Kom på att jag inte visat mina fina espresso-muggar!
Köpte verkligen nästan ingenting i USA i år, mest för jag egentligen inte behövde något.
Men dessa!
En för varje delstat men tyvärr kom jag på först i Colorado att de fanns, detta fast T flitigt köpte kaffe på Starbucks varje dag.
Men en av de jag missade fanns på flygplatsen i Chicago när vi bytte plan där och den för Oregon (ni minns säkert att vi var i den delstaten också om så bara en kort stund) skickade Anne i Portland till sonens adress så jag fick med även den hem. Så det blev bara två som fattades i slutändan.
Men ska man räkna totalt från alla resor till USA så saknar jag totalt 18 19 men så många vill jag kanske inte ens ha! Skulle vilja få ihop de från årets resa, förra årets och den när sonen flyttade till USA.
Och ni som väntar på del 2 av summeringen av resan får ge er till tåls lite till!
Vi packade kvällsmaten i kylväskan och åkte ut på sjön. La till i lä och njöt av solen som värmde. Satt under täcket och läste, lyssnade på måsar som levde rövare.
Och när solen gick ner åkte vi hem.
Japp, vardagen är här och jag och T försöker komma in i vanliga rutiner. Och hålla kvar det sista av sommaren lite!
På något sätt kändes det som om sommaren var slut när vi kom hem från USA; sämre väder och inte så varmt. Plus att T började jobba fast han egentligen hade semester förra veckan också men så blev det.
Igår var vi och tog fjärde injektionen av TBE-vaccin, tydligen har rekommendationen kring dessa ändrats och numera bör man redan kring 50 ta sin fjärde ett år efter den tredje och inte vid 60 som tidigare. Och då T hade borrelia tidigare i somras kändes det angeläget att fylla på. Och givetvis glömde jag bort att jag alltid får så himla ont i axeln om jag vaccineras där, låret funkar bättre, och sedan igår kväll och fortfarande är jag stel och har ont. Det går över!
Hur som helst så är det viktigt att vaccinera sig mot TBE för om man får det är konsekvenserna allvarliga och i bland går de inte över med men för livet. Så jag håller också på med att få våra söner att vaccinera sig. Ni vet; mamma tjatar!
Igår lyckades jag också äntligen få till att tvätta och städa min bil. Inte jag själv då utan lämnade in den. Har ringt om tid flera gånger ett tag nu men alltid upptaget då jag kunde men igår! Så lämnade bilen och så blev det burgare på haket vägg-i-vägg. Där stötte jag på en granne så vi satt och surrade medan vi åt, sedan skjutsade han mig upp till sjukgymnasten och därifrån gick jag sedan tillbaka efteråt för att hämta en skinande ren bil!
Här började dagen med sol och blå himmel men just nu mer mulet. T förslog kvällsmat på sjön men vi får se, lite mer sol i så fall, tack.
I alla fall dags att bege mig till Willys för att handla mat och så får vi se om det blir en tur med båten i kväll.
Ha en fin dag!
Tankar kring det här inlägget har snurrat i huvudet ett tag nu men jag får inte riktigt ihop det.
Gör ett försök så får vi se hur det blir!
Om vi spolar tillbaka bandet till innan vi åkte till USA så hade jag absolut ingen inspiration till årets resa. Noll. Och mycket berodde nog på att jag så länge varit så trött, haft så mycket huvudvärk och sover som en kratta. Det visade ju sig att mina järn-depåer var tömda…
Så hoppades nästan att läkaren skulle säga att jag inte bör resa men det gjorde hon inte och vi kom iväg.
Missförstå mig inte nu! Vi hade en fantastisk resa men huvudvärk och trötthet fanns där hela tiden. Nu har vi ju bilat igenom USA så att sitta bredvid har ju varit någon slags vila det också.
502 mil blev det totalt, genom åtta delstater och då var vi i Oregon max 15 minuter men kunde inte låta bli att åka över på andra sidan Snake river just för att få med Oregon på denna resan också. Annars var vi ju betydligt mer i den delstaten 2017 när sonen flyttade till USA.
Vi körde genom enorma områden med majsfält, hann med Gateway arch i Saint Louise och Kansas city, ut på den platta Prärien där man såg hur långt som helst, där de som bor där har så långt till grannen att närmaste hus inte syns, man säger att man ser ca 3 mil så inte läge att åka till grannen när det är slut på socker. Ännu mer majsfält. Nu körde vi redan förra året genom Prärien fast längre norrut och det ser inte riktigt likadant ut, mer böljande landskap där och även området runt där sonen bor, Palouse-området, är en del av Prärien.
Prärien ligger högt så vi färdades i nästan två dagar på straxt under 1000 meter över havet upp till 1600 meter över havet. Varmt som attan och närmare +40 men när vi pratade med folk insåg vi att vissa delar hade snö så sent som i juni! Flera meter snö!
Här åker man mil efter mil utan hus i sikte och så dyker en liten håla upp, där finns bensinmackar, hotell, matställen, skolor och ibland till och med ett Walmart. Och sedan mil efter mil igen med ingenting utom ett enastående landskap. Det gäller att planera sina stopp för bränsle och mat!
Och så något vi inte sett tidigare; varning för tornados! På hotell och andra offentliga platser men också längs vägen. Uppmaningen där var att köra av vägen och inte stanna på vägen med risk för att bli påkörd. Som tur var slapp vi praktisera detta!
Och så tog det platta landskapet slut och vi kom till Denver. Platt, platt och så plötsligt höga berg, Klippiga bergen. Även denna bergskedja åkte vi över förra året men inte på så hög höjd som i år och längre norrut. Som högst var vi uppe på 3400 meter över havet i år.
Och så slingrade sig vägen genom bergspass och ner i dalar. Vi åkte förbi skidorter där man kunde åka skidor mitt i sommaren men kanske inte så konstigt då vi ju befann oss på hög höjd och snön låg tjock för kanske drygt en månad sedan. Skidorter som Vail, Beaver Creek, Avon och Glenwood Spring och många fler på små avtagsvägar. Vi stannade i Vail och man kan väl sammanfatta den orten med ett ord; pengar! Men mysig lite stad, vi fikade där, gick på museum och åkte vidare.
Och så långt på resan hade vi hunnit med fyra delstater; Illinois, Missouri, Kansas och Colorado.
Andra delen i min summering kommer om några dagar! Håll utkik!
