Nu har vi levt med detta virus i ett år, kanske inte på dagen men ungefär vid denna tiden förra året började vi nog inse hur allvarligt det var och att det skulle påverka oss ett tag.
Jag kan villigt erkänna att jag i början tyckte det var för mycket som ställdes in och ändrades men den åsikten har ändrats.
Och hur vi nog alla trodde det skulle vara över till hösten… som det är nu är det nog få som tror det är över till hösten som kommer.
Scrollade igen vad jag skrev förra året och det känns lite overkligt att läs och samtidigt så välkänt nu. Men vi minns nog alla de tomma hyllorna i matbutikerna. Och med facit i hand fattar jag inte varför mellansonen ens åkte till Las Vegas. Han kom hem precis lagom till att USA stängdes.
Hela förra våren var som ett svart moln svävade över mig, jag hade svårt att se positivt på saker, det kändes så overkligt allt ihop. Numera har jag väl som alla andra vant mig, vi har ju inte haft något val direkt. Men de tunga dagarna dyker upp ibland nu också. Och jag är fortfarande livrädd för att hamna på IVA, att få långtids-covid, tappa lukten och så alla dessa mutationer som verkar bli fler och fler.
Och alla permitteringar. Ett tag var det enbart sonen i USA som jobbade som vanligt. Idag är T och äldste sonen tillbaka och jobbar sedan länge men mellansonen är fortfarande permitterad. Jag hoppas verkligen det kommer igång för dem till hösten för det går inte hur länge som helst trots stöd från staten. Han tycker det är tungt att inte få jobba, det blir rätt långtråkigt att, som just nu, vara på jobbet en dag i veckan och då mest städa, sortera och sånt.
Och så alla åsikter om hur Sverige gör. Ja, det är tydligt att många länder stör sig på att tex skolorna aldrig stängde i våras, att vi inte helt gått ner i lock down och mycket annat. Sedan ska ingen tro att livet är som vanligt, långt ifrån faktiskt men jag är också tacksam att vi inte är helt nedstängda. Tror att vi svenskar rent psykiskt kommer komma igenom detta bättre på så sätt.
Och vad är rätt och vad är fel? Vad kom först hönan eller ägget? Det går ju inte säga för det går inte att jämföra länder mot länder. Sedan kan jag störa mig rejält på de som inte följer de rekommendationer vi har, som gör som de vill, som samlas fler än vi får, som inte håller avstånd och så vidare.
Det vi väl alla går och väntar på är väl vaccinet, jo det vaccineras för fullt över hela världen men just nu, i alla fall i Sverige, så är det inte att vaccinera det hänger på utan tillgången. Det kommer inte så mycket vaccin som det finns resurser att vaccinera. Och det är ju inte bara i Sverige utan hela EU. Det talas en del om att Sverige skulle skött upphandlingen själva men jag tror inte det hade varit bättre och betydligt dyrare, vilket kanske ska bortses från. Igår var det mycket om detta i nyheterna men det är ju inte direkt så att man bara kan köpa vaccin om man vill, det är ju produktionen det brister på och den ska ju öka så bara att vänta och hoppas det kommer mer och mer framöver.
Och egentligen är det ju rent fantastiskt att det har gått att få fram fungerande och stabila vaccin på ett år!
Just nu längtar jag till våren, till värmen, solen och att kunna vara ute mer. Att få i båten i sjön, den var verkligen vår ventil förra året och kommer säkert bli så i år igen. Resa till andra länder står också på listan men tror inte det blir så i år. Att få besöka sonen i USA. Och att bli vaccinerad.
Vi måste försöka se de glädjeämnen som finns runt oss, hitta nya vägar att lösa saker, ta tillvara de nya idéer och tankar som väcks och se framåt! Det blir bättre!
Skulle kunna skriva så mycket mer om detta ämnet men stannar här.
Vad är dina minnen från året som gått?
Vad längtar du efter?
Kommer du åka utomlands så fort det går?
