Och här tar det slut

Äntligen verkar våren vara här! Det har de senaste dagarna varit värme i luften och bladen på träd och buskar börjar slå ut! Till och med vitsipporna har kommit upp! Nu ska vi visserligen få ett bakslag nästa vecka men våren kan inte stoppas och den är här nu!
Personligen väntar jag på att gatorna ska sopas för jag vill kunna cykla ute istället för på min motionscykel inne. Men det är tydligen sent med det i år, förra året gjordes det i mitten av mars.

T är på vift sedan natten till lördag och kommer hem i morgon kväll. Det har varit träningsläger för gubbarna på seniortouren så han är i Spanien. I år är han också förbundskapten för H50 så mer ansvar och råddande där nere.

Förra helgen hjälpte jag äldste sonen med att välja och få hem utemöbler till deras balkong och det blev fint! Mest nöjda verkar katterna som har mer saker att ligga och vila på där ute förutom skötbordet jag fixade i höstas. Och så hängde sonens sambo R och jag upp en ljusslinga, gardinerna fixade jag för några veckor sedan.

Och så till något kanske mer tråkigt: Det här blir mitt sista inlägg, bloggen går i graven efter detta.
Jag har velat fram och tillbaka ett bra tag och när jag tog beslutet kändes det bra; det har fattats lust att skriva länge och det har mest känts som ett bekymmer. Ett ständigt dåligt samvete att jag inte skriver oftare. Så efter drygt 14 år ger jag upp.
Vet att ni är några där ute som kommer sakna mig och jag er men det är som det är.

Så tack för alla år ni läst och kommenterat. För bloggen har gett mig så mycket!
Nya vänner under åren i Bryssel, flera vänner på olika platser i världen, tips och hjälp med saker!
Läsare som läst i kapp flera års inlägg, som alltid kommer med fina kommentarer och verkar gillat att läsa.
Kommer sakna er!

PS Alla gamla inlägg kommer finnas kvar.
Och vem vet; kanske det händer något kul i mitt liv som gör att jag börjar skriva igen!

En längtan

Ibland drabbar det mig så det känns i magen. En längtan efter ett nytt äventyr, att få bo utomland igen. När vi lämnade Bryssel 2012 var det med stor smärta men också med förhoppningen att få återvända. Eller få flytta till något annat land.

Den där längtan har aldrig lämnat mig. I säkert fem år efter vi flyttade hem tänkte jag på Bryssel dagligen, det kändes fysiskt. En enorm längtan och saknad. Sedan bleknar det. Sakta.
Men längtan finns där ändå.

Det kommer aldrig bli Bryssel igen, det vet jag med stor säkerhet. Anledningen till att vi hamnade där finns inte kvar längre.
Och tyvärr tror jag inte det kommer bli något annat land heller. Missförstå mig inte, vi trivs här. Men saknaden och längtan finns där.

Och det är ok. Man får längta och man får förstå att det inte kommer hända.
Men så ibland händer något som gör att den där längtan poppar upp, tar över.
Som nu ikväll. Jag är ensam en vecka och började titta ikapp lite avsnitt av Jills veranda.

Och längtan till USA drabbar mig. Att få bo där några år. Jag vet att det är mycket där som är så fel; politik, vapenlagar och abortmotstånd. Men det finns också många underbara människor, platser och äventyr.

Det går över. Livet här är bra.
Och det är bara en längtan.

Och kanske vi alla har en längtan? Vad är din?