På väg hem.

Nästan två veckor sedan jag skrev, tanken var nog lite regelbunden uppdatering men så blev det inte. Och det är mycket som inte blev som tänkt med denna resan.
Först kom vi iväg en dag för sent så istället för att under lördagen och söndagen köra de ca 80 milen från Newark till sonen i Maine, och ihop med honom, så fick T och jag då köra allt på en dag.

Inflytten gick bra, vi fick ordning på det mesta åt honom och löste en del saker ihop.
Vi skulle åkt vidare på lördagen ihop, ner till Boston för att sonen därifrån skulle flyga på konferens i Kanada. Så blev det inte… för på tisdag kvällen fick T hög feber, på onsdagen sonen och ja, det var Covid… De låg utslagna drygt ett dygn i hög feber och länge trodde jag att jag skulle klara mig men på fredagen var det min tur. Egentligen ingen feber men mer segdraget och kanske pga avsaknaden av feber? Ingen aning! Så sonen fick avboka flyg och hotell, vi fick boka om och fixa med våra hotell och så var vi kvar hos sonen tills i tisdags. Men under helgen tog vi en tur till Bar Habour, mysig liten stad vi kusten drygt en mil från sonens nya hemstad.

Så i tisdags åkte vi söderut. Vi valde bort motorvägar och körde längs kusten, kringelkrokvägar, in och ut ur små välmående samhällen, längs stränder med mil av sand och stora hus nära vattnet. Hade vi valt motorvägen hade resan tagit kanske fyra timmar, nu tog den hela dagen! Nästa morgon åkte vi in till Boston och gjorde saker utomhus, höll avstånd och bar mask så klart. Vi strosade runt i en varm stad, tittade på hus, folk och genom parker. En mysig dag!
Kan helt klart rekommendera att välja bort motorvägar och istället färdas mer bland hus, bostadsområden och lummiga kvarter. Och slippa vägtullar som kan ställa till när det gäller att betala.

Nästa dag var det Cape Cod som stod på listan. Och här inser vi att vi (läs jag) borde läst på bättre men det försvann bland allt strul innan resan och när vi låg sjuka. Helt omöjligt att komma ner till stranden, vi försökte på flera publika ställen men alla parkeringar var fulla (vilket det fanns skyltar om i god tid). Så vi gav upp och for vidare istället. Längs kusten ner mot NYC och till ett mysigt uppdaterat litet motell, en liten pärla faktiskt.

Det som också försvann när vi blev sjuka var att besöka våra vänner S och A i Frederick, Maryland… Tråkigt men det funkade ju inte. Vi skulle bott två nätter hos dem och sedan sista natten utanför Philadelphia innan vi flyger hem. Just den sista natten missade jag att boka om när jag låg sjuk… så istället för att låta 1900 kr brinna inne åkte vi dit och in till stan. Det blev trappan från Rocky-filmen, så klart! Otroligt varmt inne i stan men mysigt att strosa runt i lite innan vi åkte till hotellet.

Under de tre gånger vi besökt sonen där han bodde innan har vi alla tre gångerna avslutat med middag sista kvällen på Cheesecake Factory och varför ändra på ett vinnande koncept! Så mycket gott på deras meny och vi var proppmätta och fick ta med desserten till hotellet.

Sedan hade en timme och trettio minuter till Newark och returen av hyrbilen. Och med gott om tid så fick det bli utan motorvägar igen! Vi snirklade oss dit på fina små vägar, lummiga villastäder och genom diverse vägbyggen. Normala människor undviker väl det sistnämnda men inte vi. För vi räknar ju maskiner när vi åker! T:s lilla egna marknadsundersökning som pågått på varje resa de senaste åren. Vi spanar båda och jag för statistiken.

Nu sitter vi i SAS-loungen. Några timmar kvar till boarding och segt internet så jag får göra ett inlägg med bilder när vi är hemma igen.
Vi budade på uppgradering och flyger business hem, räknar kallt med att få 2×600 Euro pga förseningen på vägen hit och då kan det få kosta några tusen extra att åka ännu bättre hem! Jag hoppas på att kunna sova i natt!

Vi landar på Arlanda i morgon bitti och det lär bli en lång seg dag innan man får sova. Jag vet att jag kommer ha vidrig jetlag i säkert en vecka, blir alltid så på detta hållet men det är bara att acceptera.

Sju på en dag

Vår resa till USA gick bra. Vi fick det väldigt stressigt på Heathrow; en timme mellan flygen och stor flygplats gjorde att vi fick springa. Men de höll planet då vi var ca tio stycken som de väntade på.
Vi visste ju inte om vi skulle få likvärdiga biljetter, dvs SAS Plus, men det fick vi! Och Uniteds variant är till och med bättre!
Vi landade 21.10, genom immigrationen, hämta hyrbil och sedan 15 minuters körning till hotellet.

Och i söndags körde vi till sonen i Maine. Det blev ungefär 85 mil på en dag. Sju delstater. Planen var ju att denna sträcka skulle avverkas på två dagar men då vår resa flyttades en dag bestämde vi oss för att köra den på en. Vi ville ju vara på plats när sonens container anlände i går.

Medan vi väntade på den skurade vi. Man kan lugnt säga att flyttstädning är inget amerikaner tycker man ska lägga tid på… Japp, väldigt skitigt både här och där. Men nu har vi fått ordning på det värsta.
Och börjar få ordning på alla saker också.

Vi har också hunnit äta gott! Ett mysigt taco-ställe på gångavstånd. Och det ligger flera bra ställen runt omkring där så även ett thai-ställe har vi hunnit med.

Det är väldigt varm, kring +30 eller mer, så vi svettas rejält när vi jobbar på. Nu ska jag borsta tänderna och lägga mig i sängen och läsa innan det är dags att sova.

Så hur gick det? Kom vi iväg?

Så hur har det gått? Kom vi iväg i går?
Näpp… Torsdag förmiddag fick vi sms att vårt flyg ställts in. Jag ställde mig direkt i telefonkö hos SAS. Efter en timme fick vi sms att de bokat om oss via London på lördag, dvs idag och en dag senare. Och samtidigt fick yngste sonen sms att de inte lyckats boka om honom…

Så parallellt ringde vi med T:s telefon till det nummer de har för strandsatta, vilket ju sonen var. Och det numret prioriterades för det tog inte ens tio minuter att komma fram. Det fanns ingen möjlighet att boka honom på samma som oss men istället fick det bli Boston (T och jag flyger till NYC). Vi frågade om vi kunde få plats på samma plan men eftersom vi redan bokats om gick inte det.

Så igår kväll körde T sonen till Arlanda där han sov på hotell i natt då hans plan gick tidigt och vårt på eftermiddagen. Vi landar sent i natt och eftersom vi förlorat en dag så kör vi direkt hem till sonen i morgon istället för att sova en natt på vägen. Han flyger hem direkt från Boston och är hemma efter midnatt.

Så ja, det löste sig till slut.
MEN den stressen… den byggdes sakta sakta upp under veckan och till slut hade jag konstant magont, huden liksom vibrerade, till och från susade det i öronen och tankarna bara snurrade. Vaknar vid tretiden varje natt och kan inte somna om.
Väldigt länge sedan jag kände mig så extremt stressad.

Men nu är vi på väg! Och jag ska försöka koppla bort att det fortfarande är strejk och njuta av resan. Inte tänka på att vi ska hem om två veckor.
Har under veckan haft kontakt med flera som hamnat i samma situation som oss och på ett eller annat sätt har det löst sig MEN alla har upplevt denna stress. Man är så utlämnad när man inte kan göra ett skit, när det tar 7-8 timmar att komma fram till SAS (om man ens kommer fram).

Just nu sitter vi i loungen, äter lite och tar det lugnt.
Det är väldigt mycket folk på Arlanda, köer överallt och jag är tacksam att vi kunde gå via Fast track. För kön till vanliga säkerhetskontrollen är superlång…
Det finns väldigt många sommarjobbare med gula västar och de hjälper folk, ser till att man kommer rätt, kommer fram och frågar de som ser förvirrade ut om de behöver hjälp osv. Riktigt bra!

Nu ska jag hämta lite chips och titta på folk!
Nästa gång vi hörs är jag förhoppningsvis i USA!

Kommer vi iväg?

Det har väl knappast undgått någon svensk att piloterna på SAS strejkar.
Det innebär att vi inte har en aning om vi kommer iväg till USA om en vecka… och ja, det är väldigt stressande men samtidigt något vi knappt ens kan påverka. Om några dagar kan vi kontakta SAS (vilket innebär massor av timmar i telefonkö, upp mot sju-åtta har jag läst om) och se vad de kan göra med vår bokning, vi skulle ju kunna flyga till andra städer än planerat (vilket skulle innebära att hyrbilen måste ändras och kollade lite på sånt igår och det kommer banne mig varken bli enkelt eller till rimligt pris) eller så väntar vi tills flyget ställs in och se vad SAS erbjuder i form av ombokning.
Eller om strejken upphör.

Hur som helst så försöker vi inte tänka så mycket på det, då blir det till slut magknip av det hela, utan fylla våra dagar med saker och planera som att vi kommer iväg!

Under tiden så är mellansonen i USA på jobb, han har hunnit med Miami och är nu i Washington DC. Om allt går enligt plan för oss alla landar han på Arlanda två timmar efter vi lyft.

Och äldste sonen, som kom hem från Portugal för en vecka sedan, ligger sedan i söndags sjuk i Covid… Och sedan i tisdags även hans sambo. De kämpar på med nya symptom varje dag. Men nu verkar febern gett sig och istället är det yrsel. Förhoppningsvis är de båda pigga snart igen.

Och den lilla katt-tjejen som de fick återuppliva för några veckor sedan fick ett anfall till för ett par dagar sedan… Denna gången gick det över med den muskelavslappnande medicin de fick med hem sist men det verkar som hon har epilepsi och får troligtvis nu medicin för det.

Mest jämmer och elände i detta inlägg! Nåja, livet fylls ju av sånt också ibland men på det stora hela är ju allt ändå rätt bra!
Önskar er en fin helg!