Nästan en från varje

Kom på att jag inte visat mina fina espresso-muggar!
Köpte verkligen nästan ingenting i USA i år, mest för jag egentligen inte behövde något.
Men dessa!

En för varje delstat men tyvärr kom jag på först i Colorado att de fanns, detta fast T flitigt köpte kaffe på Starbucks varje dag.

Men en av de jag missade fanns på flygplatsen i Chicago när vi bytte plan där och den för Oregon (ni minns säkert att vi var i den delstaten också om så bara en kort stund) skickade Anne i Portland till sonens adress så jag fick med även den hem. Så det blev bara två som fattades i slutändan.

Men ska man räkna totalt från alla resor till USA så saknar jag totalt 18 19 men så många vill jag kanske inte ens ha! Skulle vilja få ihop de från årets resa, förra årets och den när sonen flyttade till USA.

Och ni som väntar på del 2 av summeringen av resan får ge er till tåls lite till!

En kväll på sjön

Vi packade kvällsmaten i kylväskan och åkte ut på sjön. La till i lä och njöt av solen som värmde. Satt under täcket och läste, lyssnade på måsar som levde rövare.
Och när solen gick ner åkte vi hem.

Någon slags vardag

Japp, vardagen är här och jag och T försöker komma in i vanliga rutiner. Och hålla kvar det sista av sommaren lite!

På något sätt kändes det som om sommaren var slut när vi kom hem från USA; sämre väder och inte så varmt. Plus att T började jobba fast han egentligen hade semester förra veckan också men så blev det.

Igår var vi och tog fjärde injektionen av TBE-vaccin, tydligen har rekommendationen kring dessa ändrats och numera bör man redan kring 50 ta sin fjärde ett år efter den tredje och inte vid 60 som tidigare. Och då T hade borrelia tidigare i somras kändes det angeläget att fylla på. Och givetvis glömde jag bort att jag alltid får så himla ont i axeln om jag vaccineras där, låret funkar bättre, och sedan igår kväll och fortfarande är jag stel och har ont. Det går över!
Hur som helst så är det viktigt att vaccinera sig mot TBE för om man får det är konsekvenserna allvarliga och i bland går de inte över med men för livet. Så jag håller också på med att få våra söner att vaccinera sig. Ni vet; mamma tjatar!

Igår lyckades jag också äntligen få till att tvätta och städa min bil. Inte jag själv då utan lämnade in den. Har ringt om tid flera gånger ett tag nu men alltid upptaget då jag kunde men igår! Så lämnade bilen och så blev det burgare på haket vägg-i-vägg. Där stötte jag på en granne så vi satt och surrade medan vi åt, sedan skjutsade han mig upp till sjukgymnasten och därifrån gick jag sedan tillbaka efteråt för att hämta en skinande ren bil!

Här började dagen med sol och blå himmel men just nu mer mulet. T förslog kvällsmat på sjön men vi får se, lite mer sol i så fall, tack.
I alla fall dags att bege mig till Willys för att handla mat och så får vi se om det blir en tur med båten i kväll.

Ha en fin dag!

Försöker summera

Tankar kring det här inlägget har snurrat i huvudet ett tag nu men jag får inte riktigt ihop det.
Gör ett försök så får vi se hur det blir!

Om vi spolar tillbaka bandet till innan vi åkte till USA så hade jag absolut ingen inspiration till årets resa. Noll. Och mycket berodde nog på att jag så länge varit så trött, haft så mycket huvudvärk och sover som en kratta. Det visade ju sig att mina järn-depåer var tömda…
Så hoppades nästan att läkaren skulle säga att jag inte bör resa men det gjorde hon inte och vi kom iväg.

Missförstå mig inte nu! Vi hade en fantastisk resa men huvudvärk och trötthet fanns där hela tiden. Nu har vi ju bilat igenom USA så att sitta bredvid har ju varit någon slags vila det också.

502 mil blev det totalt, genom åtta delstater och då var vi i Oregon max 15 minuter men kunde inte låta bli att åka över på andra sidan Snake river just för att få med Oregon på denna resan också. Annars var vi ju betydligt mer i den delstaten 2017 när sonen flyttade till USA.

Vi körde genom enorma områden med majsfält, hann med Gateway arch i Saint Louise och Kansas city, ut på den platta Prärien där man såg hur långt som helst, där de som bor där har så långt till grannen att närmaste hus inte syns, man säger att man ser ca 3 mil så inte läge att åka till grannen när det är slut på socker. Ännu mer majsfält. Nu körde vi redan förra året genom Prärien fast längre norrut och det ser inte riktigt likadant ut, mer böljande landskap där och även området runt där sonen bor, Palouse-området, är en del av Prärien.

Prärien ligger högt så vi färdades i nästan två dagar på straxt under 1000 meter över havet upp till 1600 meter över havet. Varmt som attan och närmare +40 men när vi pratade med folk insåg vi att vissa delar hade snö så sent som i juni! Flera meter snö!
Här åker man mil efter mil utan hus i sikte och så dyker en liten håla upp, där finns bensinmackar, hotell, matställen, skolor och ibland till och med ett Walmart. Och sedan mil efter mil igen med ingenting utom ett enastående landskap. Det gäller att planera sina stopp för bränsle och mat!

Och så något vi inte sett tidigare; varning för tornados! På hotell och andra offentliga platser men också längs vägen. Uppmaningen där var att köra av vägen och inte stanna på vägen med risk för att bli påkörd. Som tur var slapp vi praktisera detta!

 

Och så tog det platta landskapet slut och vi kom till Denver. Platt, platt och så plötsligt höga berg, Klippiga bergen. Även denna bergskedja åkte vi över förra året men inte på så hög höjd som i år och längre norrut. Som högst var vi uppe på 3400 meter över havet i år.

Och så slingrade sig vägen genom bergspass och ner i dalar. Vi åkte förbi skidorter där man kunde åka skidor mitt i sommaren men kanske inte så konstigt då vi ju befann oss på hög höjd och snön låg tjock för kanske drygt en månad sedan. Skidorter som Vail, Beaver Creek, Avon och Glenwood Spring och många fler på små avtagsvägar. Vi stannade i Vail och man kan väl sammanfatta den orten med ett ord; pengar! Men mysig lite stad, vi fikade där, gick på museum och åkte vidare.

Och så långt på resan hade vi hunnit med fyra delstater; Illinois, Missouri, Kansas och Colorado.
Andra delen i min summering kommer om några dagar! Håll utkik!

Den typen tål jag inte

Telefonen då… Åkte till Elgiganten idag för där köpte jag den i juni förra året. Bakom disken för reklamationer står en man, säg straxt under 60 år, och ser väldigt… vi kan kalla det självmedveten ut.

När jag står där och väntar så hjälper han en asiatisk kvinna som har problem med att hennes iPhone inte laddar. Han har uppenbarligen problem att förstå hennes rätt starka asiatiska brytning men hon talar mycket bra svenska så jag har inga problem. Nåja, de blir klara och det blir min tur.

Förklarar vad som hänt min två gånger. Och vad jag gjort för att försöka lösa det. Han lyssnar inte en enda sekund på mig utan tar telefonen och börjar fippla med den. Jag står cirka 50 cm i från honom och han har rysligt dålig andedräkt. Och nedbitna naglar.

Men det som retar mig mer var hans attityd; kan inte med män som tror de kan ALLT och att lilla jag inte kan någonting. Alls. Den där ”lilla gumman”-attityden.
Nu var vi bara två kvinnor som behövde hans hjälp när jag var där men skulle gärna vilja se och höra honom agera mot en man. För kan nästan sätta pengar på att den är annorlunda.

Hur som helst så fick han igång min mobil, så det ska han ha eloge för.

Igen…

Ni minns säkert att min telefon stendog i USA. Och kan meddela att jag blev förvånad att den fem dagar senare plötsligt gick igång igen. I och med det tog jag beslutet att lämna tillbaka den jag köpte i USA. Fick visserligen betala knappt 300 kr för det men tyckte det kändes bättre, hade i och för sig börjat fundera på att skaffa en annan telefon men kanske med möjlighet att välja på fler än en modell. Och i och med att den gamla kom igång så gjorde jag back up på den också.

Så ikväll då. Vi bestämde oss för att ta med oss kvällsmaten ut på sjön och njuta av solen innan den gick ner. Vi åker ut, jag tar en bild för att lägga ut på Insta, lägger ifrån mig telefonen och plockar upp den några minuter senare. STENDÖD. Igen…

Så just nu är jag rätt bortkopplad från omvärlden; kan inte ringa, sms, Whatsapp funkar inte på datorn för att mobilen inte är online etc. Så i morgon får det bli en tur till Elgiganten och gnälla lite, har ju bara haft den sedan juni förra året och en telefon bör ju funka längre än så. Har inga förhoppningar om att de kommer tycka som jag gör men vi får se!

Så ni som försöker nå mig får maila helt enkelt!

Jetlag och järn

Alltså… det här med jetlag.
Vet att jag skriver om det varje gång jag kommer hem från USA. Men det är just nu en så stor del av livet att det inte går att bortse ifrån. Har inga som helst problem till USA; man flyger oftast dagtid dit och det blir mer som att vara vaken extra länge en kväll och det funkar. Men hem… för det första är det ofta flyg över natten och man förlorar mängder av timmar. Sova på flyg är inte lätt, ni som försökt vet vad jag menar; trångt, sitta och sova, aldrig tyst och man kan ge sig sjutton på att har man väl somnat går någon förbi och stöter till en så man vaknar. Att vi sedan landade straxt efter sju på morgonen gör ju den dagen otroligt lång.

Nu har det ju går några dagar sedan vi kom hem och T är väl mer eller mindre tillbaka i vanlig rytm. Men jag? Nä… Dagtid funkar men trött. Lätt uppe på det lätt illamående, lite yr då och då samt metallsmak i munnen. Nätterna är just nu en katastrof. Sover väl aldrig bra men nu är det värre än värst. Ligger vaken flera timmar, ännu mer vallningar än vanligt och svettas floder. Känns som hela jag är totalt ur normala gängor.

Men det går över! Några dagar till bara hoppas jag.
Så var det där med mina låga järnvärden. I morse var det dags för besök på VC. Nya prover, vad de kallar hela blodbilden så inga svar på det idag. Men läkaren ville se mitt blodvärde (HB) så det togs. Medan jag ligger där och väntar på att sjuksköterskan ska bli klar med allt inför infusionen kommer läkaren förbi. Blir positivt förvånad för jag hade ingen tid hos henne idag. Hon frågar hur jag mår och mått. Sedan går hon för att se svaret på mitt HB. Infusionen droppar igång och jag får ligga i ett mindre rum ensam men sköterskan kommer förbi då och då. Sedan knackar det på dörren och läkaren tittar in. Igen!

Hon har fått svar på mitt HB och, trumvirvel, det har gått upp! Rätt mycket faktiskt! Så med denna infusion trodde läkaren att även mitt Ferritin ska gå upp.
Så hon ber mig att komma tillbaka för nya prover om sex veckor. Skulle det inte vara bra då får vi börja leta efter andra fel än mina rikliga menstruationer (som inte varit sedan 26 juni).

Som sagt; mycket positivt överraskad över denna läkares respons till allt, hon verkar bry sig lite mer än andra jag stött på genom åren på en vanlig VC.

Och så hann jag med två broöppningar idag och att få håret klippt hos mina fina frisör Jossan! Och den som är uppmärksam ser att det är i nya lokaler, de har flyttat ungefär två meter åt vänster!

Hemma

I torsdags morse, lokal tid, vid 04.20 klev vi upp för att börja resan hemåt. Fick bråka lite med United om antal incheckade väskor men fick rätt till slut och slapp avgift på $107 men inte premium economy inkl frukost som vi betalt för via SAS… United skiter fullständigt i vad som står på bekräftelser som vanligt.

Så fyra timmars flygning till Chicago, lite letande innan vi hittade transferbussen till terminal 5 (och ja, tåget mellan terminalerna är fortfarande under renovering där…). Inköp av en mugg till! En stund i loungen och äntligen mat. Och sedan dags att flyga hem. Försenat så fick sitta i planet ca 45 minuter innan det lyfte. Lång natt och max 60 minuters sömn totalt. Landade nästan i tid straxt efter 07.20 trots försenad start. Hittade alla väskor, hämtade bilen och körde hem.

Resten av dagen var mindre kul… vidrig jetlag och jag fattade inte hur jag skulle orka ta mig igenom dagen. Stod jag still började jag tippa åt sidan för jag stod och somnade, T skrattade åt mig flera gånger för det såg tydligen rätt kul ut. Blev lunch på stan och där satt vi som två zombies mest. Men lyckades hålla mig vaken till 22.20!

Sov till tre-tiden, vaknade och gick upp och kissade (det gör jag varje natt vid denna tiden så egentligen inget konstigt), somnade om direkt, vaknade när T gick upp 07.45 och somnade om bums. Och sov till 11.15!!! Och jo, jag kunde fortsatt sova hela dagen tror jag men tvingade mig själv upp. Och kanske bättre idag men otroligt trött, T spelar tävling och jag fattar inte hur han orkar det. Ikväll ska vi på middag till vänner men får se om jag känner att det går.

Kanske mina låga blodvärden gör allt värre? Blev uppringd av VC i går på vägen hem från Arlanda och jag ska får ny infusion på tisdag och nya prover. Hade egentligen ett läkarbesök då också men läkaren hade meddelat att jag hur som helst ska ha en infusion till, hon ville inte ens avvakta nya prover innan. Så läkarbesöket blir om några veckor och nya prover ska tas innan det igen.

Lovar att sammanfatta resan i ett eller flera inlägg men det får vänta.

Enastående vyer!

Sedan i söndags är vi i Pullman där sonen bor och stannar här tills i morgon förmiddag.
Vägen hit från Boise bjöd på fantastiska vyer som inte gör sig rättvisa på bilder men här kommer två.
Den första från ett av passen vi körde över, White bird hill summit, och den andra över Lewiston i Idaho.

På väg igen

Så lämnade vi Salt Lake city och for norrut. Mer berg men naturen ändrades igen och nu betydligt med jordbruksområden, mer kor och mer hus!
Vi har också lämnat Utah och är nu i Idaho, närmare bestämt Boise. Och även här är det berg i bakgrunden.

I morgon far vi sista biten hem till sonens hem i Pullman, WA.
Dags att sova!
Godnatt!